Min morfar hade en egen inställning till arbete. Han ansåg att ju jävligare jobb någon hade, ju mer en människa fick kämpa och lida på sin arbetsplats, ju hedervärdare var hon. Ju större prestation var det.
- Det är väl för fan ingen konst att sköta ett arbete, om man tycker det är kul!                                                                                                                 Det ligger en viss logik i det.
Min morfar jobbade på olika byggen. Han jobbade mycket. Han hade aldrig tid för sitt eget hus som han byggde åt sig och mormor när de var unga. Det förföll.
- Arbetet är viktigare!
Ansåg morfar.
Alltid det förbannade arbetet.
Morfar kom oftast hem sent på kvällarna. Samtidigt så växte den lilla trädgården igen och färgen på huset flagnade.
Jag fick följa med morfar till jobbet en gång. Jag var fem-sex år. Det var en het sommardag. Morfar jobbade då för tillfället på ett bygge alldeles i närheten. Det verkade hemskt. Jobbigt och meningslöst. Folk såg ut att mest bära omkring en massa tunga prylar helt planlöst. De svettades och verkade må dåligt. Ingen skrattade. Det spikades och sågades. Det stod en cementblandare och rasslade. En bas gick runt och skrek och delade ut order.
Jag ville gå hem igen. Som alltid.
- Nå, vad tycker du?
 Frågade min morfar.
- Hemskt!
 Sade jag.
Min morfar sade att det var bra att jag tyckte detta. Han ville att jag skulle bli avskräckt. Morfar talade om för mig att det var därför som jag skulle gå i skolan, att jag skulle utbilda mig.
- Slipper jag att arbeta då?
- Nej, men du kan VÄLJA vad du ska jobba med!
 
Om det ändå hade varit så lätt. Om det ändå hade funnits något som jag hade velat jobba med. Då hade jag kunnat göra upp en plan, jag hade haft ett mål.
Men det fanns aldrig något som jag ville bli.
Tidigt förstod jag att jag saknade praktiskt begåvning. Sådana yrken var alltså att glömma direkt. Om jag hade anlag för mer teoretiska yrken och därmed studier vet jag inte för det fanns inget intresse av detta heller. Jag tror att man måste ha en smula intresse och känna något som liknar engagemang om man vill bli advokat, läkare eller vanlig kontorsfjant. Det krävs en hel del för att klara en sådan utbildning. Jag kände inget intresse ens av att lära mig något överhuvudtaget. Men min hjärna fungerar rätt så bra i alla fall. Jag kan väga för och nackdelar och dra fungerande slutsatser efter detta. Jag har lärt mig språk på egen hand och jag lär mig av mina misstag, jag kan se vad som är fel och känna vad som är moraliskt rätt och riktigt.
Jag kan drömma och fantisera. Jag kan sitta på en stol rakt upp och ned och bygga upp hela världar med bilder och ord i mitt huvud på bara några sekunder.
Men jag har aldrig kunnat känna vad som är rätt väg för mig att gå i livet.
Jag har bara vandrat på utan att veta vart jag har varit på väg någonstans.
 
Idag är jag fyrtiosex år och jag har haft massor med olika jobb runt om i världen. Man skulle kunna säga att jag blev diversearbetare. Det var aldrig mitt mål men jag får väl vara glad över att jag har klarat mig så här långt i alla fall.
Mer än halva tiden gjord!
Ibland går det bra för mig, ibland går det dåligt. Men oavsett hur det går så känner jag aldrig att det jag sysslar med är meningsfullt och jag har ännu inte funnit något mål.
Ibland så tänker jag: Ge mig pension för fan! Då slipper ni mig. Då kan jag göra vad jag vill.
Då skulle jag ägna mitt liv åt att resa så mycket jag kunde. Jag skulle alltid vara på väg någonstans. Jag skulle ha med mig en dator som jag skulle kunna skriva på. Jag skulle fotografera och beskriva alla städer och länder jag skulle besöka. Jag skulle skriva om galenskapen, om människorna, om framtidsdrömmar på skumma barer som slutar som spyor i en fyllecell. Jag skulle skriva om drömmar som slår in och om kärleksmöten på platser man aldrig trodde att man skulle få besöka.
Jag skulle skriva om vackra kvinnor som talade språk som jag inte begrep.
Jag, min dator och trådlösa internetuppkoppling.
Det skulle vara kul.
Men detta är inget mål i livet. Det är en dröm. Inget annat. Det är skillnad på mål och drömmar. Det är något som jag tidigt insåg i livet.
Det pratas mycket om att man ska fokusera idag, att man ska ha en målbild.
Hade någon talat med morfar om detta så hade han inte fattat vad de pratade om. Morfar var en enkel man. En person som gjorde vad han trodde var rätt och riktigt i livet.
Varje morgon så satte han sig på sin cykel och cyklade iväg.
Han kände till sitt mål i livet. Han var på väg till ett bygge någonstans och skulle inte komma hem förrän sent till kvällen.