Jag stod ute vid garaget
som så många gånger förr
och inväntade hustruns hemkomst,
att hon skulle komma med sin bil,
köra in den i garaget,
stiga ur och ge mig en kram.

Så stod jag alltså där
då plötsligt, utan förvarning,
ingenting särskilt inträffade,
och lika oförhappandes
hände det igen, samma intet
– eller kanske ett annat… 

Då visste jag att allt
var som vanligt,
en seger för vanligheten.