sanden liknar guld, den strilar och rinner mellan hennes fingrar. som solstrålar, mot mittpunkten, tyngdlagens kärna. med visshet strilar sanden i samma riktning. mot botten. dit ingen når ens då luften är som rörligast. på sommaren då människor gläds.

men icke längre är det sommar. årstiderna växlar, just denna som pågår kallas vakuum. fiolerna är nedstoppade i sina lådor, ingen spelar någonting längre. nu hemsöks världen av tondöva härskare med koskräck. så är och förblir hon en ensam vandrare, den sista i gåsmarchen. i en parad som rör sig mot kratern, där allas tankar ska falla. ner i underjorden för att aldrig återses. fiolådorna följer med.

men hon vänder om, vandrar därifrån med tomma ögon. hennes mantel är grå, liksom hennes blick.

det råder inte stillhet, utan vakuum.