Hon sträcker sina grenar mot det ändlösa alltet
Hon står stadigt på sin grund
Sedan urminnes tider är det hon
Som bildar jorden rund

Stolt och stark har hon stått där
Skyddat oss, närt oss i sitt trygga sköte
Och jag vet att den dag jag dör
Väntas i hennes krona ett sällsamt möte

I barkens skrovligheter och hålor
Har vi gjort oss vår egen värld
Jag tror knappast du längre minns
Att det är hon som håller dig närd

Runt hennes fötter virvlar otyg
Men där frodas även gott
Men än en gång så fasas jag
Att detta snart är minnen blott

Det folk som en gång älskat dig
Har valt att sätta tron till annat
De skövlar, våldtar, bränner dig
Det gör mig illa, så förbannat

Det finns dock dem
Som fortfarande tror
På de sällsamma krafter
Som i dina grenar bor

Asar, Gudar, Otyg och troll
Makter och magi
Vi kommer alltid finnas
Som ser sanningen däri

Din krona ett hem åt gudar
Dina rötter åt vishet och öde
Nornorna spinner alltjämt sina trådar
Spinner den levande, klipper den döde

Jag kommer aldrig att sluta tro
Jag kommer aldrig sluta drömma
Jag kommer alltid veta det rätta
Jag kommer adrig glömma

Du såg mig födas
Du ska en gång se mig dö
Du har alltid värnat mig
Fått mig växa såsom ett frö

Jag hyllar dig du mäktiga
Du stolta stam, mitt hem
Jag känner din styrka genom mig
Som en eld genom blod och lem

Yggdrasil, ditt namn skall ljuda
Ditt namn skall höras än en gång
I Naturen där jag känner dig bäst
Skall sjungas hyllningens sång