Det känns som om jag lever i en bubbla. En varm, mjuk och elastisk bubbla som skyddar mot allt, mot sorg. En lyckobubbla vars hållbarhet blir sämre och sämre för varje år som går. Och jag känner hur hinnan tunnas ut och jag känner hur jag långsamt och brutalt blir sårbar.

Jag, som inte har förlorat någon närstående. Jag, som har sett hur bubblan spruckit hos dig och dig. Stått bredvid med ett trofast skal runt mig. Förvirrad. Förtvivlad, samtidigt som känslan smugit sig på mig "tack och lov att det inte hände mig". Och vid sidan om satt ångesten och hånlog mot mig. För där stod jag som ett fån och försökte få andra att se framåt när det som inte gick att förstå var ett faktum. Snacka om känsla av att vara positiv vid fel tillfälle. Opassande. Livsviktigt. Jag, som börjar bli rädd.

Så drar jag täcket åt sidan en dag och sätter i fötterna på golvet precis nedanför sängen. Något glänser till. Mina ögonbryn drar sig närmre varandra. Där nere glimrar en spricka, en liten reva och det känns som om jag sätter i halsen. Faller åter ner i sängen och blundar hårt. Där börjar jag inse min sårbarhet. Jag lever i en bubbla som kommer att lösas upp. Troligen hastigt. Oväntat. Jag, som numera är livrädd.

Där, bakom min ögonlock tränger sig ett starkt ljus fram. Kärleken. Den svider. I händerna håller jag den som en samling vatten. Droppe efter droppe tränger sig igenom mitt försvar och jag står maktlös kvar.

Insikten om att jag inom sinom tid kommer att stå på andra sidan, inte längre vara den där som står bredvid, skrämmer mig oerhört. De som jag vuxit upp med, som jag spenderar min tid med - som jag älskar. Mormor, morfar, mamma, pappa, bröder, släktingar, vänner, bekanta, du?

I ett virrvarr av känslor står jag, när jag inser att något förr eller senare stöter till mig. Jag spiller vattnet. Det faller som spikar mot min bubbla. En bubbla som de första dropparna redan har repat. Det gnistrar till. Och så kommer fallet och jag spricker.

Och så står jag inte längre.