Jag vände mig om hastigt, igen. Första gången fanns det ingenting i mig som litade på den bild mina ögon registrerade. En sanning som inte kunde vara. Dimman omkring gjorde konturerna alltmer svåra att utskilja. Jag stod fixerad, kände kontrasten mellan den frusna vinden och mitt inre som pulserade. Blundade hårt och lät ögonlocken glida upp. Långsamt. Jag såg henne där på stenen, och hade det inte varit för att jag hörde den ängslan som tårarna bekämpade, hade jag återigen inte litat på mina ögons avbild.

Vad gjorde hon här? Med armen som stöd mot den flata stenen, vilade hennes kropp på sidan. Hon andades lugnare nu. Den tyglösa armen flyttades rytmiskt i takt med att en stenbit rullade under hennes fingrar. Hon hade inte upptäckt mig ännu. Jag kände mina egna tårar söka en väg ner för mina kinder. Där på ängen stod jag, med gravfältet bakom mig och med en kropp som inte gick att flytta. Jag ville springa fram till henne och säga att allt skulle bli bra. Att jag visste det.

Vinden drog med sig rostbruna löv som cirkulerade runt mitt hår. Dimman hade tjocknat och jag hörde inte längre flickan. I tron om att hon gett sig av gick jag med svaga steg mot den sten där hon legat. Platsen var välbekant men mer igenvuxen än jag mindes den. Den platta stenen mitt ute på ängen var knappt framträdande. Jag satte mig ner och tog upp stenen som flickans fingrar rullat. Den vilade i min hand när jag blickade ut över ängen som mer och mer framträdde som en skogsdunge. Björkarna växte höga och det svepte i grenarna när löven inte längre kunde skydda dem från vinden.

- Är du inte varm? frågade flickan som dröjt sig kvar i närheten.

Medan hjärtats rytm återgick till ett behagligt tempo, iakttog jag hennes fingrar som drog bladen från en prästkrage.

- Vad gör du här? svarade jag och såg in i de tårdrypande ögonen.

Hon sträckte fram sin hand mot mig och strök bort en droppe som var på väg mot min mungipa.

- Jag påminner dig bara, sa hon och log svagt.
- Tack, viskade jag.

Jag hörde någon ropa hennes namn. Och såg hur konturerna av henne försvann i samma stund som dimman lättade. Jag visste vart hon var på väg, in i hennes mjuka famn. Utan att känna hur frosten rev min hud, andades jag ut och slöt mina ögon. Där på stenen låg jag kvar en stund med resterna av blomman i min hand. Aldrig skulle jag glömma den där flickan som upplevt det genomskinliga, det färglösa droppandet som trängt in i hennes oskuld. Men minst av allt skulle jag glömma alla hennes likar, som lever i det genomskinligas värld utan någon som helst begäran.

Mina andetag blev svagare och jag drog upp knäna mot bröstet. Framför mig dröjde bilden av flickan kvar. Plötsligt hörde jag steg som bröt det frostklädda gräset och kylan ruskade om mig när någon återigen ropade hennes namn.

- Så här är du! Jag tänkte att vi skulle åka hem nu.

De starka armarna lyfte upp mig och hans livfulla läppar omslöt mina. Ur min hand föll en prästkrage, och det sista jag hörde var ljudet av sten som möter sten.