huvudet fullt av varm tomhet
kaos i betydelsen av varje liten tänkt tanke
tystnaden repar min insida
tomheten skrapar bort alla ojämnheter

lila blommor svävar framför mig
i tanken, självklart, blommor flyger inte
när jag sluter ögonlocken och blir mig själv
allt kaos blir små lila blommor, och svärta i bakgrunden som en vägg

jag vet inte vem jag är när jag är där jag är
vem som ser mitt ansikte inifrån och väljer de ord jag väljer så luddigt
tystnad, svammel och sluddriga vokaler
nervösa ryck som döljs bakom en vana av desamma

tanken går till de lila blommorna
i ro, i oro och i kaos
små lila blommor och svärta
omsluten av mörker finnes endast bortkoppling
avkoppling... tystnad... gränsen till liv... till död

det är självklart mitt eget fel
min egen skapelse
mitt eget, självskapade lilla kaotiska tystnad
det min mun aldrig talar om ger mina fingrar bort utan tvekan

jag undrar om jag ljuger när jag tror jag talar sanning
om jag skakar för att det är kallt utan att jag märker av kylan
om andetagen jag tar är för att få in luft, eller för att få ut någonting
att tvinga min mun att skapa någonting som liknar tal...
... att kommunicera... om än bara i ordlöshet

Jag har inte mycket att säga
inga insikter eller vackra meningsföljder att måla fram
bara ord, på ord, på ord...
och punkter... tre... och mellanrum... bara ett i taget

dags att sova
vakna, sova, vakna... sova... äta, vakna, sova, andas... andas... andas...
ugh...

/