För några dagar sedan ringde en kompis, Julia. Vi brukar umgås lite till och från på fritiden, trots vår stora åldersskillnad. Hon är tjugo år yngre. Det går bra i alla fall, men ibland blir åldersskillnaden tydlig, ja förutom då att hon är en vacker, ung kvinna och jag en ful medelålders gubbe. Hon lever trots allt i en helt annan värld än mig, en annan verklighet.
Julia ringde och frågade vad jag gjorde.
- Ingenting.
Jaha. Hon undrade om jag hade tråkigt och nej, det kunde jag inte säga att jag hade. Jag gillar att göra ingenting.
- Ska vi hyra film?
Undrade hon.
- Varför då?
Undrade jag. Visst, jag gillar att kolla på film, men då är jag helst ensam. I nödfall med flickvännen.
- Varför? Ja… Jag trodde att du gillade att kolla på film men skit i det då!
Hon tyckte också att jag borde gå en kvällskurs i social kompetens – Lär dig att möta dina medmänniskor i vardagen på ett korrekt och tillfredsställande vis utan att såra dem i onödan.
- Jag kollade kurskatalogen, under rubriken målgrupp så var det ett foto på dig!
Och så lade hon på.
Jag är rätt så bra på att reta upp folk. Det är aldrig min mening, det råkar bara bli så. I det här fallet så tolkade vi språket olika. Det blir ofta så när människor som tillhör två helt olika generationer möts.
Om du som läser detta är en ung tjej eller kille som av någon outgrundlig anledning skulle få för dig att ringa till en medelålders man och fråga vad han gör så skulle han antagligen svara på samma sätt som mig: Ingenting.
Det ska man inte ta bokstavligt. Naturligtvis sitter han inte rakt upp och ned på en stol och glor rakt ut i luften och väntar på att livet ska börja för det susade förbi redan med förmiddagsbussen och det hann aldrig tala om vart det skulle.
Ingenting betyder istället att han kopplar av. Han kanske umgås med sin dotter eller son, eller också kanske han sitter som jag och tänker för sig själv: Nyss var jag arton år och satt med mina kompisar och skrattade och kollade på film. Nu sitter jag här och fattar ingenting. När jag kollar mig i spegeln ser jag en okänd gammal man utan hår och i min säng så ligger det en gammal kärring som är i samma ålder som min mor var en gång för väldigt länge sedan.
När jag var arton år.
Vad fan hände egentligen?

Vi var ett gäng killar som höll ihop. Vi umgicks jämt. När vi inte ägnade oss åt att dricka sprit och bli nobbade av flickor så laddade vi upp med pizza hemma hos någon och kollade på film. Vi brukade hyra en hel bunt med filmer och satt uppe och kollade hela natten. Det var aldrig tyst. Alla snackade hela tiden. Samtalen rörde sig enbart kring rockmusik, sprit och tjejer. Det var en ständig kamp, alla ljög och försökte att överträffa varandra hela tiden.
- Igår fick jag knulla!
Utbrast Micke mitt i en scen där ett gäng amerikanska soldater just höll på med att bränna ned en nordvietnamesisk by.
Detta ständiga skitsnack.
Sådana påståenden smulades sönder omedelbart. Efter en djupgående analys så var vi alla överens om att Micke hade spanat in en snygg tjej på stan som han ville knulla. Sedan hade han fått stånd och gått hem och hissat skinn.
- Håll käften! Jag försöker att kolla på filmen!
Skrek Micke.
Sådär höll det på. Jag begriper inte hur vi kunde få ut något av filmerna. Idag måste jag ha det tyst och lugnt omkring mig när jag kollar på film.
När jag var riktigt liten så gillade jag en serietidning som hette Dennis. Tror inte den finns kvar, men den handlade om en liten pojke på sex år eller något som bodde tillsammans med sina föräldrar - Alice och Henry - i en amerikansk villaförort. Det var egentligen en fånig serie även om den hade sina poänger. Med åren så tappade den i kvalitet och blev till massproducerad smörja. Hur som helst så gillade Dennis att driva sina föräldrar och sina grannar till vansinne. En hårt prövad granne som hette Farbror Nilsson var ofta måltavlan.
Farbror Nilsson var pensionär och ville bara vara ifred. Han ville ligga i sin solstol under dagarna och läsa tidningen eller en god bok. Han ville inte bli störd. Han ville njuta av ensamheten och livet. Det fick han inte. Antingen så dök Dennis upp och jävlades, eller så fick han problem med sin älskade trädgård. Oftast var det Dennis hund Ruff som fick för sig att gräva ned sina ben i Farbror Nilssons välansade gräsmatta. Farbror Nilsson ville ha lugn och ro och ägna sig åt sig själv och sina blommor. Eller ligga i solstolen och läsa sina böcker. Det fick han inte.
Ibland hängde Dennis över staketet och ställde dumma frågor till Herr Nilsson.
- Vad gör du för något?
Minns jag att Dennis ofta frågade. Lika väl minns jag den frostiga pratbubblan och svaret: Jag läser!
- Varför då?
Med tillkämpad vänlighet så förklarade Farbror Nilsson att han gillade att koppla av. Det där förstod aldrig Dennis. Vadå koppla av? Då händer det ju inget! Vad var det för roligt med det?
Jag förstod det inte heller.
Då.
Idag förstår jag det verkligen. Då kände jag samhörighet med Dennis. Idag känner jag sympati för Farbror Nilsson. Stackars gamle man som inte fick vara ifred. Om jag hade fått ta över jobbet som manusförfattare till serien så hade jag nog givit Farbror Nilsson en ny hobby istället för de där blommorna, en källare med en fullt utrustad tortyrutrustning.
- Vill du se på mina gamla leksaker som jag har nere i källaren lille vän?
Det vill naturligtvis lille Dennis. Han skiner upp som en sol och ler hela vägen nerför trapporna till Farbror Nilsson källare.
- Här har vi en rolig pryl som kallas för Järnjungfrun, Säger Farbror Nilsson, - Den kan man ha mycket kul med! Nu ska jag visa di…
Och just där så kommer redaktören inrusande och ger mig sparken.
Jag tror att min karriär som manusförfattare i serietidningsbranschen skulle bli tämmeligen kort. Ännu ett yrke som jag inte skulle passa till.

När jag var tonåring och satt med mina kompisar och kollade på film vid åttiotalets början så önskade vi inget hellre än att det skulle finnas några flickor som ville kolla på film tillsammans med oss. Jag brukade fantisera om att det ringde en flicka hem till mig.
- Ska vi hyra film?
Men det ringde aldrig någon. Få flickor ville umgås med en kille som bar glasögon och hade ansiktet fullt med finnar och bölder. Jag var en tönt. Jag hatade att vara en tönt. Jag försökte dölja det genom att vara något som jag inte var. Jag bar jeansjacka, hällde i mig sprit och var långhårig. Det hjälpte inte.
Jag var fortfarande en tönt som var utklädd. Någon hade hängt på mig en jeansjacka och stuckit till mig en brännvinsflaska. Jag trodde det skulle dölja min töntpersonlighet. Det gjorde det inte. Jag blev istället en berusad tönt med långt hår. Jag hade inte vad som krävdes och flickorna visste det.
Att bli äldre handlar om att acceptera den man är, att bli vän med sig själv. Mitt långa hår är borta och utav bölderna är det bara en del ärr kvar. Men jag är fortfarande en tönt och jag älskar det!
Jag vet inte om jag har vad som krävs och jag skiter i det också.
Till våren fyller jag fyrtiosju år. För många år sedan var jag arton år och ensam. Ingen flicka ringde till mig. Idag händer det att de gör det. Jag har glömt bort hur det var att vara ensam. Självvald ensamhet är en välsignelse. Ofrivillig ensamhet var en förbannelse.
Jag måste lära mig att uppskatta vad jag har och vara tacksam över att det finns människor som vill umgås med en sådan som mig.
I morgon ska jag beställa hem pizza och hyra mig några filmer. Jag ska ringa till Julia och be om ursäkt och kanske har hon lust att komma över och kolla på film med mig? Men jag måste lägga mig tidigt för det är en arbetsdag nästa dag.

Till våren fyller jag fyrtiosju år och de har mig fortfarande.