Handen försöker skapa reaktion, men tankarna flyr
Tankarna ger sig av på andra äventyr
Och kroppen blir kvar som en kropp som bara andas
En död som skapar himmel och helvete, åtskiljda eller så kan motpoler mötas och blandas

Så mins jag det… det lilla jag nu minns

Gick det att ana?
Kanske var det, det vardagliga, som minnen av en vana
Och det är bara du, bara du
Och ändå kan du inte med säkerhet redogöra för var du befinner dig nu

Så förr var det så mycket annat, så många andra, fast ändå inte på något sätt
Vem är jag att yttra mig? Som om jag visste vad som är rätt
Som om jag satt inne med några svar, jag som inte ens lyckats formulera några frågor
Sinnena lämnar allt, och själen söker blandas och kroppen vaggas av mekaniska vågor

Och det är en död kropp med sinnen på flykt och drömmar som gör vad dom vill
Det är som om en död har gett liv, du försöker se, men du ser bara hur du ligger still
Så vad gör du där? Vad har du kommit till för ställe? Det är bara du… bara du
Du kom med öppna ögon för att bli blind, irra runt för att hitt rätt, var har du hamnat nu?

Och ändå känner du inget alls som du kan beskriva, som en resa utan suvenirer och minnen
Kanske är det en fattig upplevelse sett ur perception eftersom du övergavs av dina sinnen
Vad gammal var jag nu? Jag tror att jag är närmare trettio fem
Och det finns bara en ensam kropp som lämnats utanför varje gång jag kommer hem

Jag kan inte ge dig en karta, for jag? Besökte jag något ställe? Jag kan inte visa var jag var
När man inte vet vad man ska beskriva, när forskningen inte gett något svar,
När frånvaron av svar är ett svar i sig
Och jag ger mig ut igen och igen, och hoppas att en dag ska det komma till mig

Jag är allt för ung för att inte envist klamra mig kvar vid frågorna som jag har
Jag är för ung för att inte vara nyfiken, för naiv för att inse att det inte finns några svar
Så vad gör det här med mig? Vad gör det här med den som väljer att pröva
Och vad är det jag håller på med, vad vill jag med det här? Det känns som jag håller på att öva

Så vem kommer jag att bli om jag upptäcker, vem kommer jag att bli då
Jag undrar vart jag ska ta vägen sen för jag inbillar mig att jag kan lyckas, att det kan gå
Ska jag då gå vidare, vandra runt ensam i tankarna, ensam men vis?
Välkommen hem till min själ i ensamhet, mitt helvetiska paradis

Så vad gör jag… och varför vill jag det så gärna… varför njuter jag av det? jag njuter alldeles för mycket av det…liv ?

Jag vet inte hur många chanser jag får
Och jag vet inte var jag är om tre år
Men jag vet att varje gång är ett steg som jag inte ångrar när det väl ställs på sin spets
Men med total avsaknad av svar, hur fan ska jag kunna säga att det är rätt?


Hur känns det frågar jag mig själv… märkligt… jag känner inget alls när jag borde känna mer än någonsin… jag är inte där… jag undrar o du vore det om du befann dig där jag nu är… men jag har det bra.. oförskämt bra…


Nu när jag vet att jag inget vet, nu när jag vet vad det innebär att vara sjuk
Då kanske jag kan känna stolthet, nyfikenhet och en jävla massa ödmjukhet
Eller så ger jag det inte så mycket tid
Eller så söker jag vidare och bara låter det gå… låter det ena vila och det andra ta vid

Så jag kastar mig huvudstupa in, jag försöker få fram badvakter när jag vill drunkna
Och jag vet att det finns en port i det försjunkna
Och jag vill gå ner i djupet, omges av vatten och mörker som jag älskar så
Och kanske jag kan få hallucinationer som får mig att förstå

Frustration… men ändå inte.. spännande…

Men ändå inge kontakt, ingen kontakt som jag kan redogöra för
Ingen som helst kontakt med den kropp eller vad kroppen gör
Så vad har det då tjänat till?
När jag inte närmar mig det mål, när jag vet vart jag vill

Bländande sökande strålkastare som riktas mot er och döljer mig
Ni bländas och jag ser hur det rör sig
Och jag följer direkt i stället för att stanna kar så som metoden föreskriver med tydlighet
Jag skrattar åt den mardrömslika tanken att det handlar om prydlighet

Jag kan gå upp i det, jag kan snöa in och jag kan gå vilse, försvinna bort i det
Varför tycker jag att det känns så befriade rätt
Om som jag gör det lämnar jag min kropp och förvisar den till ett medvetslöst tillstånd
Inget destruktivt mer svindlande men mot allt förstånd

Det är forskning, det är en ständig flykt, det är ett tidsfördriv
Jag vet nog vad dom säger, men det är mitt liv
Och jag älskar det, så älska mitt liv om du vill älska mig
Man vet aldrig vd för gott kärlek för med sig