Just när jag passerar ett högt hus, hörs ett fylligt ding-dong, och dörrarna till en hiss glider upp. Hisskuren är inbjudande rymlig, så jag kliver in och studerar den långa raden med knappar för olika våningar.

Men titta, i första raden finns en knapp som det står TF (Top Floor) på. Men jag tänker mig att det är min knapp, så jag trycker på den.

Hissen sätter sig i rörelse, men stannar direkt på första våningen. En lurvig brun hund rusar in i hissen. Med sin glatt viftande svans råkar hon tända knapparna för nästan alla våningar mellan 2 och 10. Hon ser till att en liten pojke kryper in ordentligt i hissen innan vi fortsätter vår resa.

Barnet med linluggen upptäcker direkt att luckan till en kontrollpanel står öppen, så han trycker på några knappar där. Ventilationen stannar och ena lampan i hissen slocknar. Pojken ser på mig och ler. Och jag känner igen mig själv.

Redan på andra våningen kryper pojken ut igen, tätt följd av terriern. Men i hans ställe kommer en lite äldre, lika blond kille, som ställer sig i dörröppningen och tuggar på en sockerbit. När han är klar med den, plockar han fram två till ur byxfickan. Hunden kommer springande tillbaka, och gossen ger ena sockerbiten åt henne, varpå båda avlägsnar sig.

När hissen stannar på tredje våningen, kliver en treåring på, förstås. Han noterar omedelbart den släckta lampan, lirkar vant upp säkerhetsluckan, tänder lampan och får fart på ventilationen igen, innan han stiger av på fjärde våningen.

På fjärde våningen kliver ingen på, men jag ser ett spår av smulor som leder förbi hissdörren bort mot köket.

Sen kommer en femåring, som berättar om hur han just varit på bio med farmor och sett Djungelboken, och när de skulle kliva av bussen, så fick han minsann dra i signalsnöret. Farmor blinkar finurligt, det var ju hon som bad busschauffören om att de skulle kunna få signalera en extra gång, där vid bussens ändhållplats.

Titta, på sjätte våningen ligger ju ficklampan som vi använde för att släcka gatlyktorna i området genom att lysa på transformatorstationens ljusdetektor.

Sjuåring - skolstart. Kom de blåa skrivhäftena med vita bubblor redan då, eller var det några år senare? Hursom, I skolan var jag mest hela tiden i utkanten.

Fördämningarna brister. Minnen väller fram i en osorterad hög. Klättergranen som växte precis utanför, invid bergknallen. Den orangemärkta leden som faktiskt passerade strax nedanför huset, på stigen. Tallen, där jag rökte mitt livs enda bloss under överinseende av några äldre, inte alltför välmenande, barn. Den växande geografin, där mitt universum bit för bit utökades, nästan på samma sätt som det stora universum. När jag åkte tåget och fiskade upp en vanlig telefon ur kassen och låtsades prata, för att roa ett barn mittemot. När jag första gången blev kallad för farbror (Det var på Konsum). De få gånger jag tuppat av (Täby, Polen, Lidingö, Tunnelbanan). Cykelturer till Kvarnsjön, och senare rentav till Bergasjön och Yngern. Strömmingsfiske ute vid Fjärden. En Kånken-ryggsäck full med tidtabeller. Ett evigt letande efter mig själv.

Ett evigt letande efter mig själv.

Plötsligt ser jag att hissen redan nått 34 våningen, där den bara passerar. Javisstja, var det inte det året som ingen grattade på födelsedan? Jag var bortrest på någon kurs, i alla fall. Nåväl, sedan facebook kom till världen är ju den risken undanröjd...

Jag kliver av på nästa våning. Vill stanna upp, få en nypa frisk luft. Det har börjat gå alltför fort.

Jag tänker fortsätta, men i min egen takt. Alltmedan det ständigt byggs till nya våningar i detta evighetsprojekt. Lite som Sagrada Familia: Det är en del av konceptet att det liksom aldrig blir riktigt färdigbyggt.