Ack, du arma barn vad trist
med själ så mjuk och len.
Du växte upp på taggig kvist
som både var vass och klen.

Den böjde lätt för minsta vind
och darrade för var slag.
En pust blev örfil mot din kind
och formade ett vilset jag.

Kvisten blev med åren gren
som frukten av din säd.
Grov den var men ändå klen
på livets stormiga träd.

Du kämpade blodig alla år
men fick ge upp till sist.
Plågad av ditt öppna sår
från barndoms taggig kvist.