Med poetens rätt har jag tagit mig friheten att uppfinna ett yrke som knappast förekommer renodlat ute i samhället. Till mitt försvar kan jag bara anföra att detta inte är första gången jag hittar på yrken. (Och knappast sista gången, heller:)

-------------

Jag och Erik hade gemensamt ansvar för att laxbitarna som gravades skulle vändas var tolfte timma.

Vi hade väldigt olika förhållningssätt till denna uppgift, han och jag.

Han lade verkligen in sin själ i vändningarna. Utförde dem omsorgsfullt och noga. Uppfann ett system där han inte bara vände laxarna i deras laxaskar, utan även flyttade runt askarna i kylrummet under de två dygnen processen pågick. Vi fick till och med pris för godaste gravlaxen på några internationella gravlaxmässor. (Jag tror fortfarande inte att det var själva rotationssystemets förtjänst, snarare att han genom systemet kanaliserade så pass mycket uppmärksamhet och kärlek till maten vi lagade, att den helt enkelt inte kunde låta bli att bli lite godare.)

Nån gång skämtade jag lite och menade att för Erik är själva laxvändningen meningen med livet, och de elva timmarna mellan laxvändningarna var mer en transportsträcka fram till nästa vändning.
Jag var då motpolen. För mig handlade livet om vad jag hann med under de elva timmarna jag inte vände fiskar...

Nu inser jag att livet ju faktiskt handlade om både-och. Vi lärde av varandra, Erik och jag. Det var viktigt för mig att lägga min själ och kärlek i fiskvändningen, och det var lika viktigt för Erik att ta vara på alla andra minuter i livet, också.

På något sätt, så bara stämde alltihop. Eriks autodidaktiska specialkunskaper i att vända på mat och fritidsstudier i annan vändbar mat, ledde så småningom till att han växlade över till tillverkning av hårdost i stället. Han sade upp sig på gravlaxfabriken i samma veva som man där började fundera på hur man skulle kunna effektivisera tillverkningen. Så jag blev ensam kvar med att vända laxar. Men vi gick ned från 3 omgångar per vecka till två, men med fler bitar i varje parti. (Utom före jul, förstås, för då skulle det gravas så mycket lax det bara gick...)

Nästa steg i effektivisering kom härom året. När gravlaxvändningen skulle mekaniseras, tackade jag med glädje ja till ett erbjudande om avgångsvederlag, som med råge kom att täcka mitt uppehälle, medan jag skrev färdigt min tredje roman, den som blev min genombrottsbok.

Det nya ordspråket är: "Det ger flax, att jobba med lax!"

PS! Nuförtiden är gravlaxen från fabriken okej, men inte smakar den riktigt lika bra, som när jag och Erik med våra leenden och skratt smekte fram den där perfekta matupplevelsen...