Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tomten bor i himmelen.

Nu är det snart julafton igen. Om ett par veckor så sätter jag mig i bilen och åker till Uddevalla och hälsar på min mor. Som alltid så kommer jag att svänga in på kyrkogården och hälsa på mina numer sorgligt döda släktingar. Det är mormor och morfar som ligger där och för några år sedan fick de även sällskap av min kusin.
Vi är inte många kvar nu i min släkt.
Det har gått ett år sedan jag hälsade på dem. Det har inte hänt så mycket sedan sist. Jag har varit iväg på några resor, jobbet har jag fortfarande kvar och min flickvän har hunnit göra slut med mig sex-sju gånger. Jag brukar sätta mig ned och tala med dem, jag brukar dra en kort resumé om året som har gått. Om de nu skulle vara intresserade.
Om de hör mig överhuvudtaget.
Jag hoppas det.
När jag sitter där på huk vid gravstenen så hör jag dem inuti mitt huvud, antagligen är det min egen fantasi men man kan ju aldrig veta. De frågar om allt möjligt som rör mitt vardagsliv.
Varför gör din flickvän slut med jämna mellanrum?

Jag talar om att hon kan vara en smula besvärlig, jobbig helt enkelt.

Vadå besvärlig och jobbig? Visar hon muffen för grannarna? Pissar hon på golvet eller vad?
Undrar min kusin.
Nä, inget sådant. Eftersom jag är på en kyrkogård och förväntas att uppträda med respekt och hålla mig till sanningen så gör jag det. Jag talar ut. Jag säger som det är.

Egentligen så är det jag som är besvärlig. Alla kvinnor har upplevt mig som jobbig!

Jag talar med dem för fullt uppe i mitt huvud. Jag tror att det beror på att jag är en sådan jävla idiot, att det beror på min oförmåga att hantera vuxenlivet. Att jag har en barnslig och romantisk syn på livet.

 

Hänförelsen i mitt liv har försvunnit.


När jag var barn så var en ny färg-TV något som bara rika människor kunde köpa. Det var en ouppnåelig dröm. Tomten kom aldrig med någon ny TV till oss. Däremot kom han med en ny brödrost en gång. Morsan blev glad men jag tyckte inte det var ett dugg roligt. Jag skulle bli tvungen att kolla på Baretta och Kojak i svartvitt ännu ett år.
Jag var och köpte mig en ny TV för ett tag sedan. En stor Platt-TV med alla möjliga finesser. Trettontusen kostade den.
Jag gäspade när jag lade fram pengarna på disken.
Inget känns längre ouppnåeligt. Magin är borta. Jag kommer aldrig mer att vakna upp med någon kvinna för första gången och nya prylar känns som självklarheter.


Morfar blev gammal. Jag kommer att fråga honom vid vilken ålder som livet glider över från drömmar och förväntningar till hopplöshet och besvikelse. Han borde veta.
För din del så började det ungefär vid samma tid som du började komma hit och prata med en gravsten.
Han har rätt. Det var för ungefär tio år sedan. Det var då jag för första gången upptäckte att förmågan att bli hänförd hade försvunnit ur mitt liv.
Men jag har besökt denna plats regelbundet ännu tidigare i mitt liv. Närmare bestämt för tjugoåtta år sedan. Då gick jag hit punktligt varje morgon klockan sju. Jag jobbade som kyrkvaktsmästare en kort period. Jag var ung och det var sommar.
Då var hela världen full av liv. Jag tänkte inte ens på att jag jobbade med något som egentligen var rätt så deprimerande. Vi var tre stycken sommarvikarier. Våra arbetsuppgifter bestod i att gräva gravar, rensa ogräs, klippa gräs och städa i kyrkan och bårhuset. Den mesta tiden ägnades mest åt att hålla sig undan dessa sysslor. Vi satt hellre vid någon solig vägg och snackade skit, rökte och planerade kvällens bravader.
Några kilometer längre bort låg en badstrand med en stor camping som lockade till sig stora skaror med tyska och holländska familjer varje sommar. Dessa familjer hade ofta tonårsdöttrar. Dem ville vi lära känna närmare men vi visste inte hur vi skulle bete oss. Vi hade ingen vana av att ta kontakt med jämnåriga flickor på normalt vis. Istället erbjöd vi dem sprit.

Det var faktiskt den sommaren som jag upptäckte vilken positiv inverkan alkoholen faktiskt kunde ha på unga flickors omdöme vid val av presumtiva manliga kavaljerer.
Dessvärre kände även deras fäder till detta. De ansåg att vi visade ett ytterst osunt intresse för deras döttrar. De jagade bort oss så ofta de fick tillfällen men lika förbannat så var vi tillbaka nästa kväll med nya flaskor.
Till slut så fick jag och en av de andra sommarvikarierna kontakt med två holländska flickor. Åse och Lottie. De frågade vad vi hette.
- Ja… Öh… My name is Slickafittan and his name is Sugakuk.
Det bara flög ur mig.
Nästa morgon var vi tillbaka på kyrkogården. Vi satt vid vår solvägg och skrattade gott åt tjejerna som ovetande hade uppmanat oss till sexuella handlingar som vi egentligen inte visste något om. Till slut var det någon vänlig själ som gav dem lite information om svenska ord och dess betydelser.
Jag gick nog miste om något fint där, kanske skulle Lottie ha blivit min första riktiga flickvän den där sommaren. Nu blev det inte så. Istället satt jag nästa morgon vid kyrkogården och delade en fimp med polarn, skrattade, höll utkik efter chefen och hoppades på bättre tur nästa kväll.
Döden var väldigt långt borta då.
Det var sommar och jag var arton år.

Tjugoåtta år senare är jag tillbaka. Det är julafton. Jag sitter under en gråmulen himmel och pratar med döda människor.

Sedan reser jag mig upp, önskar mina släktingar God jul och går därifrån. Själv så firar jag inte jul längre. Inte på det traditionella viset i alla fall. Julmaten struntar jag i, korv och gröt har aldrig känts något festligt. Hårda paket är jag för gammal för att önska mig och tomten kommer aldrig mer och hälsar på.
Det var morfar som brukade vara Tomten.
Jag tror inte Tomten bor vid Nordpolen. Jag tror att Tomten bor i himmelen och jag hoppas att det dröjer mycket länge innan jag får träffa honom igen. Men när jag väl gör det så hoppas jag att evigheten blir som min barndoms alla julaftnar.
Men inga fler brödrostar i julklapp tack.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 325 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-12-10 17:36



Bookmark and Share


  Ulrika Palmqvist
Ärlig, vemodig och helt fantastiskt rätt i prick. Magin som fanns återkommer aldrig. Jultomten och Jesus, är det någon skillnad. Döden däremot är alltid långt borta. Och alltid så närvarande. Alltid lika skrämmande. Men känslan av att det aldrig blir, det som alltid var blir större med åren. Med insikten om att vi nu är vuxna och får leva med vårt komplicerade ego. Vi tror, vi hoppas, vi drömmer. Och där bortom stjärnorna finns antingen svaret eller gåtan. Allt eller intet. En underbar text i Juletid.
2012-01-04
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm