Det sitter en kvinna i en kafeteria. Hon har en slät kopp framför sig och telefonen ringer. Det är bara att lyfta luren och svara. Det är bara hennes svar som hörs för den som talar i andra änden skriker inte. Det som hörs låter något i den här stilen.
- Ja?
- Ja!
- Mmm.
- Mmm, mm, m.
- A.
- Jaa.
- Ja!
- Jo.
- Ja.
- M.
- Aha...
- Aha?
- Ja?
- Aha?
- Ja.
- Mm.
- Mhm?
- Mhm?
- Mmm.
- Mm?
- Jaja.
- Jo.
- Ja.
- Mhmm.
- Mmm.
- Jaja.
- Jadå.
- Mhm, ja.
- Jaa.
- Nej.
- Ja.
- Jaja, jaja.
- Mmm.
- Ja.
- Jajaja.
- Jo.
- Ah!
- Mhm.
- Mhm?
- Mhm.
- Mhm?
- Jaa...?
- Aha.
- M.
- M!
- M?
- Aha...?
- Ahaaa...?
- Mmm.
- Jaa.
- Jaaa.
- Mm.
- Jaa.
- Ja.
- Ja?
- Ja!
- M.
- Jo.
- Mhm, mhm, mhmmm.
- Jaa.
- Jajaja.
- M.
Luren läggs på och kaffet som nu hunnit svalna precis så det är drickbart, dricks sakta i behagfulla klunkar. Det är fint porslin och det är en dyrbar kafeteria. När så kaffet har druckits upp reser sig kvinnan från stolen och kastar med en behagfull knyck koppen över ena axeln så den kraschar in i vägen bakom. Därpå kastar hon en sedel på bordet och avlägsnar sig ut ur lokalen och även ut ur den här lilla historien som om ingenting alls någonsin utspelat sig på den där lilla gatan i den lilla staden i det lilla landet i den lilla verkligheten kallad livet.