För ett par år sedan åkte jag iväg en sväng till Grekland. Ensam. Tanken var att det skulle vara lite grand av ett äventyr. Det kändes inte så.
Jag hade tråkigt.
Jag gick huvudgatan fram utan något mål. Det har jag aldrig haft, men nu kändes det extra påtagligt. Det var fyrtio grader varmt, helt vindstilla och en helvetisk trafik.
Det var då jag såg den, åsnan. En åsna! Mitt i stan! Jag hade aldrig tidigare sett en åsna i verkligheten, nu stod en sådan alldeles framför mig!
Den åsnan kunde verkligen stå och göra ingenting. Åsnan stod utanför en affär. Den var inte bunden. Den kunde smita iväg om den ville. Ändå stod den bara där och glodde rakt fram med en fullständigt tom blick. Flugorna surrade runt huvudet på honom. Tungan hängde ute. Han stod där rakt upp och ned. Jag undrade vad som rörde sig i huvudet på honom? Vad drömmer en åsna om?
Varför drar du inte iväg? Tänkte jag. Varför skiter du inte i alltihop och sticker till stranden eller vad fan som helst? Gör något! Börja lev!
Då slog det mig att åsnan levde samma liv som mig. Jag kan också dra iväg. Ändå så går jag till jobbet varje morgon. Åsnan stannar kvar hos sin ägare, annars blir det ingen mat. Jag går till jobbet, annars får inte jag några pengar.
- De har oss, eller hur?
Sade jag högt till åsnan och klappade honom på ryggen. Ingen reaktion. Han var i sin egen värld. Jag vet hur det är. Jag har varit där hela livet.
- Snackar du med åsnor?
 Jag vände mig om. En ung kvinna på högst tjugotre-tjugofyra år hade tilltalat mig. En svensk tjej. Hon såg tuff ut. Hård. Lite av en punkartjej. Jag sade ingenting.
- Du är också här ensam va?
 Frågade hon.
Och ja, det var jag ju. Hon presenterade sig som Pernilla, men jag kunde kalla henne för Pella.
- Det gör alla mina kompisar!
 Ville hon bli kompis med mig? Jag var ju för helvete minst tjugo år äldre!
- Jaha, och var är alla dina kompisar nu då?
Jag insåg att jag lät oförskämd och bad om ursäkt. Hon frågade om vi skulle gå tillbaka till hotellet och sätta oss vid poolen. Jag fattade ingenting? En ung punkartjej ville tillbringa tid med mig vid poolen.
Vi lade oss ned i några solstolar vid poolkanten. Jag beställde en drink från baren till Pella.
- Jag betalar!
Sade jag.
Hon undrade varför jag inte ville ha något att dricka.
- Jag låter mig berusas av min livsglädje!
Hon skrattade. Hon hade sett mig från sin balkong dagen innan. Jag hade kommit från stan. Ensam och halvpackad. Aj fan! Hon frågade vad jag jobbade med.
Jag sade att jag brukade synas en hel del i de flashiga modemagasinen.
- Fotomodell va?
- Ja, på semester.
Sedan skrattade vi tillsammans. Det kändes skönt. Pella var en tjej som verkade fatta. De mörka molnen runt mitt huvud började skingras. När hon skrattade såg hon inte så tuff ut längre, inte så hård. Hon såg nästan, ja… Söt ut. Om man nu får säga så.
 
Pella började berätta om sig själv. Hon kom från Borås och hade stuckit därifrån för en dryg månad sedan.
- Först så drog jag till Spanien men jag tröttnade efter bara några dagar. Sedan blev det Marocko och nu är jag här!
Hon berättade att hon hade försökt sig på att studera på Komvux men det var ju rena skiten. Svenskan kändes onödig, hon talade ju för helvete svenska flytande! Samhällskunskapen var fullkomligt ointressant och matematiken var helt obegriplig.
- Så jag skaffade mig ett städjobb på ISS istället. Ett riktigt skitjobb!
Jo, de kände jag till. Ett av de värre.
- Skulle jag lida så kunde jag lika gärna få betalt under tiden!
Jag kände igen mig själv i det där resonemanget. Skillnaden var att när jag var i hennes ålder så trodde jag fortfarande att det fanns roliga jobb. Jag gav inte upp förrän lite senare. Pella hade mognat tidigt.
- Jag stod ut i två år, sedan bad jag chefen dra åt helvete!
Hon berättade att hennes chef hade varit ett riktigt svin. Ett gubbsjukt äckel som aldrig försatte en chans att fösa in någon av de unga tjejerna i någon städskrubb så att han kunde trycka sig emot dem.
- Känner du hur mycket jag uppskattar ditt jobb?
Personalomsättningen var stor.
Det är sådana män som gör att man själv skäms över att vara man.
ISS hade infört något som kallades för ”utvecklingssamtal” vilket betydde att en gång om året så skulle chefen ha ett enskilt, personligt samtal med varje anställd. Meningen var att den anställda skulle få komma med egna förslag och synpunkter på sin arbetssituation. Det handlade om att utvecklas på företaget.
Pellas chef älskade ISS och deras nya policy. Han försökte ha utvecklingssamtal med de yngsta och vackraste kvinnorna så ofta han kunde. Han gillade verkligen att få vara ensam med dem.
- Vi har ju nyss haft ett utvecklingssamtal, vad ska vi prata om idag då?
Hade Pella undrat när hon satt inne hos sin chef för andra gången på en vecka.
Tja, vad sägs om att berätta lite om dig själv? Tänkte chefen för sig själv. Dina sexvanor t ex.
Chefen hade genast frågat vilken färg på underkläderna hon föredrog och om hon möjligtvis drog D-kupa? Sedan skrattade han till och sade att han naturligtvis skämtade.
Han var den sortens man.
Situationen kändes mycket olustig för Pella. Chefen stirrade ogenerat på henne. Han satt där bakom skrivbordet och andades tungt samtidigt som han klädde av henne med blicken. Hon noterade att hans vita skjorta stramade över magen. Det stack ut hår från gliporna mellan knapparna. Skjortkragen skar in i halsfettet. Flinten och pannan var blank av svett och flott.
- Vad ville du prata om?
Upprepade Pella till slut.
- Dina drömmar och önskemål.
Sade han på ett vis som antydde att han egentligen menade något helt annat än hennes karriär inom företaget. Sedan kommenterade han hennes punkfrisyr och undrade om hon visade på samma kreativitet när det gällde frisyren på andra ställen.
- Javisst! Vill du titta efter?
Pella tänkte att det var väl den sortens snaskiga skämt som en snuskgubbe uppskattade och skrattade åt. Det gjorde han inte. Han drog inte ens på smilbanden. Istället reste han sig upp bakom sitt skrivbord.
- Ja, det vill jag verkligen!
Sade han och spände blicken i henne. - Ska sanningen fram så tror jag att en sådan fin gest skulle ha en positiv inverkan på din löneutveckling!
Pella reste sig upp och spottade honom i ansiktet. Sedan gick hon därifrån. För alltid. När hon gick över parkeringen så passade hon på att repa lacken på chefens patetiska sportbil med sina nycklar.
Några veckor senare kom hennes slutlön inklusive semesterersättning. Det blev sammanlagt artontusen kronor efter skatt. En stor summa för en ung tjej utan några större utgifter förutom hyran på en liten etta ute bland packet på Hässleholmen.
Hon stack från alltihopa, inklusive sin värdelösa pojkvän som vid tjugoåtta års ålder fortfarande föredrog att spendera dagarna med sitt löjliga punkband, en pojkvän vars arbetsinsats inskränkte sig till att dela ut lite reklamblad när andan föll på.
- Enkel biljett till Barcelona!
 
Det var tufft. Pella hade gjort det som jag alltid hade drömt om, hon hade stuckit från alltihopa på vinst och förlust. Hon berättade att pengarna var slut och det enda hon hade kvar var en enkelbiljett till Köpenhamn. Därifrån skulle hon få lifta hem till Borås.
- Om jag sticker hem vill säga. Jag kanske säljer den!
Hon hade inget hemma att göra. Där fanns bara föräldrar som ville att hon skulle bli något och en massa kompisar som redan hade, eller var på väg att skaffa sig ett liv som var eller skulle bli granskat och godkänt av omgivningen.
- Men om man inte vill bli något då?
Sade jag och lade därmed orden i munnen på henne. Hon tittade på mig och sedan började orden forsa ur munnen på henne. Hon hade aldrig tidigare haft någon att prata med om allt detta och när hon hade försökt så hade ingen förstått henne. Jag hade samma problem när jag var ung. Så fort man sade att man inte ville bli något, att man inte tyckte det var kul att jobba och att man hellre vill leka så sade de att man var lat.
- Men det handlar inte om det!
Sade Pella. - De har all rätt att säga åt mig att jag ska jobba…
- Men de har inte rätt att kräva att man ska skratta under tiden som man gör det!
Fyllde jag i.
Pella undrade om jag bjöd på en drink till.
- Drick!
Sade jag. - Och hämta en åt mig också!
Pella hade inga pengar och jag förstod att hon delvis utnyttjade mig, men det struntade jag i. Hon var ett trevligt sällskap. Hon var någon som gick att prata med och det räckte för mig. Hon lättade upp stämningen.
- Jag har inga pengar!
Sade hon. - Och jag tänker inte ligga med dig!
Jag informerade henne om att jag dels hade en flickvän och att jag dels kunde vara hennes far. Jag sade att jag var en man med stor självinsikt.
- Jag är medelålders och ful.
sade jag. - Men jag önskar att jag inte visste om det!
- I så fall hade jag aldrig pratat med dig!
Det blev en trevlig dag vid poolen med många drinkar. Jag var tvungen att gå och lägga mig redan klockan fem på eftermiddagen.
 
Nästa morgon väntade det en räkning på trettio euro på mig i baren. Pella hade skrivit upp fler drinkar på mig under föregående kväll. Bartendern sade till mig att jag borde hålla bättre ordning på min dotter.
- You know how they are.
Sade jag. Nej, det visste han inte. Hans dotter drack minsann inte alkohol och inte rände hon med främmande män heller! Han berättade att han hade sett henne följa med en tysk herre ned till stranden. En tysk herre som besökte hotellet varje år och som var känd för att sprida pengar omkring sig.
Inte illa! Tänkte jag. Jag undrade hur mycket pengar hon hade klämt honom på?
Eftermiddagen tillbringade jag i centrum. På en bar. Jag satt vid ett bord, drack espresso, rökte och dagdrömde. Även när jag reser drömmer jag mig bort. Den här gången var jag hemma igen, tillbaka till min ungdom.
Jag mindes en kompis till mig som längtade efter att få sluta skolan. Så att han kunde - som han sade - tjäna pengar. Jag undrade vilka pengar? Jag frågade honom om han kände några rika arbetare? Min mor jobbade ständigt, inte fan var hon rik och min morfar och mormor jobbade i hela sina liv, de blev aldrig rika.
- Och dina föräldrar, är de rika?
Frågade jag honom.
- Det där fattar inte du!
Svarade han.
Nej, det gjorde jag nog inte. Jag har inte fattat ännu. Pella kanske hade fattat?
Pella blåste korkade, kärlekskranka medelålders män. Jag hade gjort likadant, om jag hade varit en vacker, ung kvinna.
- Men det kan vara farligt!
Tänkte jag högt för mig själv. - Tänk om hon går på fel sorts man?
- Är det mig du sitter och tänker på?
Pella slog sig ned vid mitt bord. Jag hade inte sett henne komma.
- Här sitter du. Har du kul?
Undrade Pella.
- Ja, syns det inte på mig hur lycklig jag är?
Jag frågade henne hur mycket hon hade klämt tysken på.
- Sjuttio euro!
Det tyckte jag var dåligt. Jag trodde hon kunde bättre.
- Ok! Lånar du mig en hundring?
Det gjorde jag.
När kvällen kom så följde jag med henne ut på disco. Jag stod vid ett bord och kände mig som en idiot. Pella dansade och hade kul. Jag stod vid ett bord och var full. Jättefull. Jag delade bord med en annan kvinna i min ålder. En svenska. Hon sade något till mig. Jag hörde inte vad hon sade men det kändes som om jag var tvungen att svara henne.
- Vad tar ni för valpen där i fönstret?
Sade jag.
Hon tittade på mig. Hon rörde inte en min
- Voff! Voff!
Fortfarande inget svar.
Jag var helt borta. Det sista skrek jag i örat på henne trots att discjockeyn hade tagit paus. Jag skulle inte göra någon succé på något mingelparty. Hon lämnade mig. Jag stod kvar. Jag kunde inte göra något annat. Allt snurrade. Det kändes som om disco var lika bortkastat på mig som ett mingelparty. Jag skulle vilja gå på ett fint mingelparty någon gång.
Mingelparty, tänkte jag. Ordet fastnade i skallen på mig. Jag började fantisera om mingelparty. Det skulle skänka mig stor tillfredsställelse att få dricka mig blixtberusad och skämma ut mig på ett fint mingelparty. Jag skulle nog bara bli bjuden en gång, sedan skulle det vara slut.
Släpp inte in honom! Skulle de säga när de såg mig kliva ur limousinen ute på gatan. En flaska i varje hand. Jag skulle bära en vit, dyrbar sidenskjorta och smoking. Något som kanske var resterna av en intorkad kebabtallrik på skjortbröstet skulle dra ned helhetsintrycket en smula.
Jag försvann in i denna fina dagdröm, jag stod och fånlog för mig själv.
- Jag vill vara rik, känd och galen!
Sade jag till en kvinna som gick förbi.
Pella kom fram till mig, hon hade med sig en äldre man som hon hade träffat på dansgolvet.
Hon undrade varför jag stod och höll om en stor palm i plast. Hon undrade också varför jag inte släppte loss och hade kul. Varför dansade jag inte? Det fanns ju massor av trevliga kvinnor i min ålder.
- Mingelparty!
Skrek jag till svar.
- Du behöver nog gå tillbaka till ditt hotellrum!
Pella tog tag i mig. Hon började leda mig över golvet.
- Kan man älska dottern om man hatar modern?
Sade jag till kvinnan som hade delat bord med mig. Hon stod ute på gatan, jag frågade henne om vi skulle dela på en taxi.
- Helst inte!
- Du är kvinnan i mitt liv!
Hojtade jag tillbaka. - Låt oss tillbringa resten av våra liv i armarna på varandra!
Jag minns inte så mycket mer av kvällen, förutom att jag har något svagt minne av att jag kräktes i en liten prydnadsfontän av plast som stod utanför en restaurang.
 
Sista natten i Grekland låg jag ute vid poolen i en solstol och tittade på stjärnorna. Pella låg in solstolen intill mig. Det var varmt och cikadorna spelade. Sådant går man miste om i Sverige. Där har cikadorna aldrig spelat och de ljumma nätterna är lika ovanliga som en solig midsommarafton.
Stjärnorna kändes mycket nära, man kunde nästan ta på dem. Om Gud finns så kanske han just då tittade ned på två av sina skapelser, en medelålders man och en ung kvinna med piggsvinsfrisyr som faktiskt hade blivit riktigt goda vänner. Jag tror att Gud gillar vänskap. Jag tror att han gillade att två så udda och olika människor kunde titta på stjärnorna tillsammans.
- Ska jag åka hem eller ska jag dra vidare?
Undrade Pella.
Jag förstod att hon hade funderat på det där länge.
- Vill du ha ett svar från en förnuftig, medelålders man eller ett svar från en kompis?
Pella var tyst en lång stund innan hon svarade.
- Från en kompis, tror jag.
Därmed så hade hon själv, indirekt, redan tagit sitt beslut. Hon visste vad jag skulle svara.
- När jag var tjugofem år så kände jag likadant som dig.
Sade jag. - Men jag sökte mig bara till nya skitjobb. Det går inte en dag utan att jag ångrar mig!
Det stämde. Jag trodde att ett nytt jobb skulle lösa mina problem, att jag en dag skulle hitta något som passade mig och helt plötsligt så skulle allt falla på plats. Jag hade fel.
- Jag hade inte åkt hem, inte en chans!
Pella svarade inte. Hon reste sig upp från sin solstol och sträckte fram sin hand.
- Det var kul att lära känna dig. Verkligen! Vi ses kanske någon dag!
Och sedan försvann hon.
Jag önskade att hon hade bett mig om lite mer pengar. Det gjorde hon inte. Jag kände mig lite orolig för henne, en ung kvinna på drift i världen. Det kan hända så mycket hemskt. Hon kunde ha varit min dotter.
 
Jag fick ett vykort från henne förra vintern. Det var från Whangarei i Nya Zeeland. Pella hade tagit sig långt bort från Sverige och skitjobben. Jag hoppas att det går bra för henne.
Det hoppas jag verkligen.
Whangarei va? Längre hemifrån än så går inte att komma. Pella tog sig dit. Jag åkte hem till mitt jobb igen.
”Jobba inte ihjäl dig!”
Hade hon skrivit som hälsning. Inget mer. Det kändes som en uppmaning, att jag skulle ge fan i alltihopa jag också.
Det kommer jag att göra.
Någon gång.
I framtiden.
Kanske…