Ni passerar mig på gatan som om ingenting har hänt,
som alla de år av smärta ni gett mig jag aldrig känt.
Jag hör era skratt och ser era hånande miner,
ni drack upp min sorg som andra dricker viner.
Tillsammans var ni starka och jag var svag,
ni ville att jag skulle lyssna på era ord som om de var lag.

För jag var ju inte "normal" och inte som andra,
så ni tyckte att ni mig illa kunde behandla.
`Du är så ful och borde inte få leva!´
Min livslust föll ner i en djup skreva.

Men jag är starkare än ni tror,
ni krymper inombords där jag blir stor.

Stå där på era plattformar av förtryck och hat,
en väg av glädje har jag valt.