Här sitter vi vid samma bord och pratar med varandra.

Jag hör hur du pratar och jag förstår att det är svenska ord, jag har hört dem många gånger i olika sammanhang.

Det är bara meningen med det du vill säga som går mig förbi.

Du har sagt till mig flera gånger att det ibland är så för dig också när jag pratar.

Ofta nog tycker vi oss förstå varandra.

Det är bara när vi har något alldeles särskilt på hjärtat, en sådan där sak, fundering eller känsla som vi gått och burit på en tid.

Vi vill dela med oss till varandra hur våra tankar och känslor rör sig och hur vi förundras, undrandes eller bara är upprymda eller något.

Jag hör dina ord men någonstans på vägen i det här så går meningen med vad du vill säga, förlorad för mig.

Kanske för att du försöker dig på att beskriva din egen tolkning av verkligheten och att den i vissa avseenden är olik min.

Det är som om du börjar måla med grön färg och plötsligt istället väljer röd, trots att rummet du målar upp borde vara enfärgat och själv tänker jag grönt och förväntar mig grönt, men du väljer plötsligt rött och fortsätter att måla rummet rött.

Bättre än så kan jag inte förklara det för dig och ändå vet jag att du tänker och känner likadant för mig ibland när jag pratar.

Du följer med bra så länge och så plötsligt hänger du inte med alls.

Det är oerhört frustrerande när blicken och kroppsspråket hos den som lyssnar på en förändras så.

Det är som om du plötsligt övergick till att prata ett annat språk utan att märka det och utan att jag hänger med i ditt sätt att tänka och prata.