Jag skrev fortfarande när jag kom in i butiken. Utrymmet på mobilen var på upphällningen – [Minne nästan fullt] – påminde skärmen.

Dörren öppnades inte hela vägen, bakom den stod två män iförda spetsiga cykelhjälmar av tävlingsslag. Jag mumlade en ursäkt, deras ansiktsuttryck tycktes kräva det, trots att det var de som var skrymmande.

Vid disken. ”Har ni block och penna?” Mina tankar fortsatte: … något som borde vara självklart i en välsorterad tobaksaffär.

Det var det uppenbarligen inte. Biträdet såg oförstående ut, som om jag frågat efter en pistol eller något annat otänkbart, men i ett helgdagsglatt skimmer utbrast hon:

”Block? Hm … jag vet inte, ska leta!”

Tävlingscyklisterna stod alltjämt kvar som ett annat dörrstopp, annars var det tomt i butiken. Jag vände mig åter till biträdet.

”Sådärja, vad kan ett sånt här kosta?”

Hon frågade glatt efter assistans och höll samtidigt fram ett lätt kaffefläckat block mot mig. Det var ändå helt och oskrivet – alltså just vad jag för stunden behövde. Jag drog till med:

”Femton?”

För att hon inte skulle höja prisläget lade jag till: ”Är det ingen som skriver längre?” Det var menat att låta skämtsamt, men betoningen gjorde att jag snarare verkade bitter. Hennes helgdagsskimrande glädje fortgick:

”Haha, alla använder väl dator idag!” skrattade hon, förtjust över att ha fått ett samtal med den inneslutna kunden.

Tillsammans gissade vi ett överkomligt pris för block och penna. Jag kände mig som en god förhandlare och butiksbiträdet verkade glad att ha varit till hjälp.

Tävlingscyklisterna stod alltjämt vid dörren när jag lämnade butiken. De flyttade sig en artig millimeter och jag tackade, som seden (och deras anleten) krävde. Berikad med penna och block, befriad från att skriva mer på den begränsande mobilen. Men med utrymmet kommer friheten kommer begränsningarna. Jag skrev inte mer den dagen.