Jag tackar ödmjukast för dessa vackra ord

Och gläd´s att liknas vid en diktare av sköna mått.

Ja, vi är ju faktiskt sprungna fram ur samma jord

 Och ser kanhända livet i båd´stort och smått.

Vi ser den vackra nejd, där våra barnafötter lekte

Vi hör hur vinden susar i ett vårdträd vid vårt hem.

 Och lyssnar gärna till de sägner, som oss smekte

Från forna da´r och släktled, fast vi aldrig råkat dem.

 Men, vi bär deras blod uti vår ådra

och deras framtidstro den brinner i vår själ

men fast vårt yttre ger ett sken av fårnad

så vill vi njuta allt det livet ger och leva väl.

Se´n ska vi ge till släktled som ska komma

En bild av hur VI såg på livet, det livet som blev vårt

I ljusa stunder kallar vi det ”Gudars kärleksblomma”

Och glömmer bort de stunder det var tungt och svårt.

Ja, vi får kraften från den jorden, som oss närde

Att möta harm och kanske avund på vår vandring här

Och när till slut vi drar vår stråt och färde.

 Så finns kanhända skärvor kvar

av ord som kan berätta vem vi var och är.