Det kändes som att träffa
någon jag kände en gång

och ändå såg du ut precis som vanligt

som att ingen tid passerat
inte ens i fraserna vi bytte
men i utandningarna emellan
där vi sökte nytt att säga.

Och hur är jobbet?
Och hur mår släkten?
Och visst hittar vi på någonting snart?

Vi är välkomna till varandra på kaffe,
eller lunch eller middag.

Ja, vi visar hur mycket vi vill.
För visst vill vi,
även om det så sällan blir

Och tills det blir, om det blir
så ska jag fundera på
vad vi brukade prata om
alla de där timmarna,
alla de där åren.

Vad som faktiskt band oss samman.

Och jag undrar ju faktiskt,
hur det är på jobbet
och hur släkten mår.

Det är bara det
att det blir lite konstigt att undra
på varsin sida om ett järnvägsspår
så uppenbart på väg åt olika håll
så uppenbart mitt i ett steg.

Men i det långa loppet
så kommer vi nog inte att minnas
alla de där dagarna som vi inte sågs.

När jag blir gammal så kommer jag alltid tänka
på vännerna vi var
och inte hur du skyndad hem till din tjej och din hund
din musik och dina drömmar.

Det är bara det att jag så ofta saknar dig i nuet.

Jag tror att du tänker likadant
där jag skyndar hem
till min man, mitt hus, mina dikter
och mina drömmar.