Vi kan kalla henne Mari-Ann
nästan 40, fortfarande med läder kring sin kropp
och skinn på näsan
även om det hänger lösare nu

Givetvis hade de kallat henne vacker
men ingen minns längre vem

numera skrattar männen
när hon säger att hon har ett hål
som någon måste fylla

Det fanns en tid
när pojkarna tyckte det var poetiskt
men hon minns inte längre
vilka de pojkarna var
kanske någon som liknar dem
som numera uppvaktar hennes döttrar.

För hon låg med en äldre
och nästan med en yngre
en som var gift
och någon var tysk
någon var tyst
en annan var högljudd

men vad hjälpte det
ingen hittade henne i allt det där

och de sa alltid
att det måste vara
hennes eget fel

trots att en var bög
en senil
en tredje steril

så var det alltid hon som inte kunde
hon som inte ville
hon som försökte för hårt

Hennes döttrar försöker trösta
säger att hon hittar någon en dag
De går på skolbal med varma leenden,
kommer hem med trasiga klänningar

och säger att det blir nog bra i morgon

Mari-Ann håller med
och ringer sin mamma
döttrarnas mormor

kanske håller hon med
och stryker dotterns kind
och barnbarnens klänningar

samtidigt som hon får sig ett nyp
av sitt livs stora kärlek
som hon mötte på ålderns höst.

För visst finns det hopp
om kärlek.