Video var vid åttiotalets början en ny företeelse, det var stort att kunna titta på biofilmer hemma. Jag och mina kompisar brukade hyra fyra filmer, mest actionfilmer och skräckfilmer. Den sista var oftast en porrfilm. Det var vår enda chans att få se en naken kvinna. Vi tyckte alltid att den där porrfilmen var genant att hyra. Vi försökte vara så diskreta som möjligt. Utom Håkan.
- Kolla! John Holmes är med! Han har stor kuk han! Den hyr vi!
Vi andra skämdes som hundar. Man ville helst inte känna Håkan. Jag slet åt mig första bästa film och låtsades oberörd. Aldrig någonsin har jag väl med ett sådant stort intresse studerat en Ingemar Bergmanfilm eller Kieslowskis Den blå filmen. Julie förlorar sin man kompositören och sin dotter i en bilolycka. Filmens tema är frihet, Julie har total frihet efter att hennes närmaste gått bort.
Glädje och underhållning på hög nivå minsann.
Och samtidigt sprang Håkan omkring i affären med famnen full av porrfilmer.
- Kolla pattarna!
Håkan var den enda av oss som kunde bli helt uppslukad av en porrfilm. Vi andra blev trötta av att glo på flera filmer i ett sträck. Vi avslutade filmkvällarna med porrfilmen men oftast orkade vi inte titta klart. Utom Håkan. Han var helt fängslad.
- Ska ni inte se hur den slutar?
Det var killar som Håkan som motiverade ett manus och en enfaldig handling till en porrfilm.
Vi hade oftast filmkvällarna hemma hos Håkan. När vi gick därifrån i vinternatten så tittade vi upp mot hyreshuset. Det blå skenet från TV-apparaten flimrade från Håkans fönster. Det var tidigt åttiotal, video var något nytt och spännande. Framtiden var här och det gick att spola tillbaka filmerna. Om och om igen.
Håkan satt med fjärrkontrollen i handen hela natten.
Och långt däruppe gnistrade stjärnorna.
Året innan hade man skjutit upp den första rymdfärjan och det blev en lyckad färd. Vid åttiotalets början kändes en rymdresa med Columbia mer sannolik än att jag skulle få hålla om en tjej. Man sade att innan åttiotalet var över så skulle vi alla kunna resa till månen på semester. Nu var det inte långt kvar! Jag sket i rymden. Det enda jag önskade mig var att lära känna en flicka.
Jag var sjutton år och kände mig ensammast i världen.
Ingen av oss hade haft någon flickvän. Inte ens Håkan. Under sommaren satt vid vår parkbänk vid torget hela dagarna och försökte att inte lyssna på en skrikande Håkan som underhöll oss med sina rövarhistorier.
- Åh så stor den är! Den är ju enorm!
Skrek Håkan.
- Det är säkert! Hon sade så!
Vi visste att det var skitsnack men höll tyst. Ifrågasatte man Håkan så riskerade man att få ett slagsmål på halsen. Vi tittade på bilarna som åkte runt torgen. De var fulla med ungdomar. Vi fick inte vara med. I baksätet satt tjejer som de tuffa och populära killarna fyllde med sprit så gott de kunde.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!
Skrek Håkan.
När Ellos och andra postorderfirmor började med att sälja snabbvinsatser så såg vi det som en rent fantastisk innovation. Så praktiskt! Nu var det slut med allt krångel och jagande efter någon som kunde köpa ut.
Det var bara att skicka efter. Var man under arton år så krävdes målsmans namnunderskrift men en sådan var lätt att förfalska. Någon vecka senare så kunde man kvittera ut ett startpaket med damejeanne i plast, jäsrör och alkoholmätare samt själva snabbvinsatsen på Posten.
Hur enkelt som helst. Jag är förvånad över att det inte var fler ungdomar som kom på detta.
Det smakade som något man rengör verktyg med, men berusad blev man och det var ju det som var meningen.
Det tog två veckor för en sats att bli färdig. En sats bestod av tjugo liter högprocentigt vin och det räckte i ungefär två-tre veckor. Sedan fick man skicka efter en ny laddning. Man blev torrlagd under tiden som man lät en ny sats med vin jäsa färdigt. Det var ett problem. Man kunde i och för sig ha skickat efter två satser med vin, så att man kom i fas så att säga, men det är först nu när jag sitter här och skriver som jag kom på det.
Det sägs att första tecknet på alkoholism är när man dricker ensam och när man börjar dricka på morgonen, då har det gått riktigt långt. Då är slutet nära.
Allt det där hade jag börjat med innan jag fyllde arton år. De där vinsatserna blev både min välsignelse och förbannelse under första hälften av åttiotalet. Jag älskade att dricka ensam och jag kan än idag dra mig till minnes de där tidiga sommarmorgnarna vid åttiotalets början när jag satt på balkongen och drack vin, såg solen gå upp och lyssnade på Rainbow.
Idag så ångrar jag det där beteendet. Om jag kunde så skulle jag åka tillbaka i tiden, ringa på min dörr och så fort jag öppnar skulle jag slå mig själv på käften.
Men ändå, den känslan av eufori som alkoholen gav mig då kommer jag aldrig mer att få uppleva. Jag struntade i allt vad rymdfärder hette, just då så svävade jag viktlös i min ensamhet på min balkong.
Det var en sommarmorgon, jag var arton år och jag hade hela livet framför mig.
Det anordnades ofta drogfria discon för oss ungdomar. Oftast så var det kommunen eller någon idrottsförening som var arrangören. Det där med drogfriheten tolkade de flesta av oss bokstavligt. Det var många som fick sin första fylla på de där tillställningarna.
Det var stenhård koll, var man det minsta berusad blev man inte insläppt. Det fick till följd att de flesta stod utanför. Ungefär samma fenomen som kan uppstå under privatfester där rökning endast är tillåten under köksfläkten. Efter någon timma har festen förflyttat sig till köket.
Under åttiotalets början så var det vid en parkering utanför ett drogfritt disco som det kunde hända grejer.
Ville man komma in så krävdes det en viss teknik. Man gick bakom byggnaden, hällde snabbt som attan i sig flaskans innehåll och gick sedan raskt och löste en biljett. Några minuter senare slog alkoholen till men då var man redan inne. Man hade blivit godkänd.
Ofta slog det till med en ordentlig kraft. På drogfria discon såg man ofta ungdomar uppe på dansgolvet som stöp som klubbade oxar av för mycket alkohol under för kort tid. Så här i efterhand så kan man fråga sig vad vi skulle in och göra egentligen?
Men jag ville in!
Det var hösten åttiotre och jag var kär i en flicka som hette Maja. Jag kände henne inte men hon hade faktiskt hälsat på mig en gång. Sådant kan räcka när man är arton år.
Jag stod utanför discot och hällde i mig vin. Hela flaskan skulle tömmas under så kort tid som möjligt. Det smakade lampolja, jag kväljdes men jag fick i mig alltihop. Sedan gick jag uppför trappan och blev synad av vakten.
- Ok, du kan gå in!
Jag hade klarat det!
Maja stod borta vid väggen och såg uttråkad ut. Unga tjejer var väldigt bra på att se uttråkade ut under åttiotalet. Det ingick i deras identitet.
Jag gick över dansgolvet, mot Maja. Kanske skulle hon hälsa när hon såg mig och då skulle jag hälsa tillbaka och kanske, kanske skulle jag våga inleda en konversation.
Och sedan slog alkoholen till.
Det var som att bli träffad av en slägga i huvudet. Jag knäade mitt på dansgolvet. Jag började kräkas. Det sprutade ur mig.
- Vilken jävla gris!
Hörde jag någon säga. Sedan rasade jag ihop fullständigt. Några vakter kom och släpade ut mig. De kastade mig utför trappan.
Det var första gången i mitt liv som jag blev utkastad. Jag kröp bort till en rosenrabatt, där lade jag mig ned för att dö.
Det var fruktansvärt. Jag kräktes och ropade på hjälp. Tårarna rann. Till slut kräktes jag bara luft. Det gjorde ont när jag andades. Jag försökte resa mig upp men det gick inte. Jag låg kvar i rabatten och stirrade upp mot stjärnorna.
De sade att framtiden var här och att alla skulle få resa till månen.
Det fick vi inte.
Men jag minns i alla fall att det var fullmåne den där natten för snart trettio år sedan. Den var stor och lysande. Jag minns att jag gillade att lyssna på Rainbow och jag minns att jag ville träffa en flicka.
Det fanns de som drömde om rymdresor. Åttiotalet var för mig en dröm om en flicka och en framtid full av äventyr. Åttiotalet blev spyor i en rosenrabatt, alkoholmissbruk och en längtan lika stor och oändlig som universum.
Snart trettio år senare så vet jag hur det gick med alla drömmar och förhoppningar.
Vi kom aldrig till månen.
Men jag fick i alla fall någon att hålla om.
Nästa text
Föregående
