Makten hos en vuxen människa blir förmodligen aldrig så påtaglig som när den sätts i samma rum som ett barns maktlöshet. Jag öppnar ögonen och ser mig om.

Pojken iklädd plagg hans mobilpratande mamma valt ut är endast en första fingervisning. Är det kanske pappan hon pratar med? Jag avnjuter en kopp kaffe. Vuxenvälling i pappmugg.

Pojken skriker om godis, krälar runt på det kaffefläckiga tåggolvet. Han gör allt som står i hans lilla makt. Men den som har den slutgiltiga bestämmanderätten är mamman, närmast sörjande och försörjande – för tillfället. Tiden går fort, som tåget.

”Det är ju ändå lördag”, tycks ett par tänka bakom småleenden. Mamman förblir orubblig. Jag sippar på mitt kaffe. Det är hett. Ett sådant här barns och dess begränsade erfarenheter skulle säkerligen ha gjort att pojken, om han kom över drycken, brände sig. Vilket liv det skulle bli. Extra påtagligt eftersom vi sitter vägg i vägg med den tysta avdelningen.

En man med skarp blick bakom smala glasögon övervakar vårt område. Han vill inte att vi kommer in på hans revir, på andra sidan glasväggen. Därifrån ser han ut att följa pojkens livliga arbete för godis. Irritationen vilar påtagligt på mannens panna. Han har ju betalat för tystnaden.

Plötsligt stannar tåget till. Uppsala. Pojken lyfts från golvet av den trötta mamman och de lämnar platsen. Härmed slätas rynkorna i pannan ut och mannen sjunker vilsamt tillbaka i sätet bakom glasväggen.

Jag låter tänderna sjunka ned i en bit mjuk choklad och sväljer ned den med kaffet. Vuxen valfrihet vore inget utan jämförelsen med andras 'begränsan och fängslan'. Jag sluter ögonen i väntan på slutstationen.