Ingenting har jag gjort mer i mitt liv än att

försöka känna kärlek; att älska

Ändå sitter jag här och och känner mej helt slut

Sanningen är den att jag har älskat och

gett ALLT av omtanke, omsorg och medmänsklighet

Men jag är ett vrak, utmattningsdeprimerad och

gränspsykotisk, inte ens psyket vill ha mej

Men min KÄRLEK kan ingen ta ifrån mej!

Jag ligger på banvallen som ett svart

kallnat lok, som Öijer skrev...

... men vad ska ta mej upp

på banan igen??

Propavan för att kunna sova,

atarax och stesolid för att bemästra ångesten...

Vad är det för straff jag sonar, vad har jag gjort?

Har jag i ett tidigare liv begått något hemskt brott?

Går jag och härbärgerar min familjs ångest som en symptombärare?

Är jag hemsökt av onda andar och demoner bara för att jag älskar så

mycket? Är jag för mycket människa för att passa in i denna värld?