Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

På väg hem till Jane.

Det var försommar, vinden som blåste in genom min nedvevade bilruta var ljummen, solen sken och jag hade fått ett nytt jobb. Som chaufför. Ett helt ok jobb. Det var ett enkelt jobb, precis som ett jobb ska vara! Vissa dagar kunde förvisso vara stressiga men de slappa dagarna med få körningar vägde lätt upp de jobbiga dagarna.
Jag gillade de slappa dagarna. Då brukade jag parkera någonstans, stänga av motorn och veva ned rutan. Sedan satt jag där bakom ratten och glodde katatoniskt rakt fram och ägnade mig åt mina dagdrömmar. Jag flöt omkring däruppe i tomrummet mellan mina öron, helt viktlös. Det kändes bra.
Jag undrar vad de förbipasserande tänkte om mig.
Jaha, nu sitter han där igen och glor. På den där firman har de då inte alltför mycket att göra.
Är det något fel på honom?
Det var fina dagar.
Allt borde alltså vara frid och fröjd men min depression ville inte släppa. Vissa dagar sköljde meningslösheten och ångesten över mig och ibland så fick jag märkliga overklighetskänslor som tvingade mig att omedelbart köra in till vägkanten och stanna bilen en stund tills förlamningen släppte. Det var det enda jag kunde göra. Attackerna varade inte länge som tur var och efter en stund så kunde jag starta bilen och köra iväg igen till något företag som väntade på sin leverans av pulverkaffe, frysta kanelbullar, läsk eller vad det nu var för skit som de skulle ha den dagen.
Jag har alltid varit en man som har haft känslan av att vara på väg någonstans. Jag har aldrig haft någon aning om vart men det har inte spelat något roll. Jag gillade den där känslan i alla fall, känslan av att nu jävlar händer det. Gud vet vad men nu händer det snart!
Men så en dag så upptäckte jag att den där känslan var helt borta. Jag var inte längre på väg någonstans. Jag hade gått i mål som siste man och publiken hade gått hem för länge sedan. Något som aldrig ens hade börjat var över. Det var helt slut. Det bästa kom aldrig och nu kunde det bara bli värre.
Svart ruta. Ett evigt sändningsuppehåll.
 
Någon gång i Juli så började en ny kille på firman. Han hette Petter, var lätt autistisk och gick på lönebidrag. Han skulle få någon slags praktik hos oss. Praktik kallas det när arbetsgivare får gratis arbetskraft avlönade av staten.
Chefen dök upp i vårt lunchrum med Petter under morgongenomgången och presenterade oss för honom. Människor som är autistiska är beroende av klara order och korrekt information. De är ofta mycket intelligenta, lär sig snabbt och har ett fenomenalt minne. Men som sagt, de måste ha klara direktiv, det finns inget utrymme för improvisation eller flexibilitet.
Petter gillade inte bara att få information, han gillade även att ge information. Petter frågade chefen om han fick presentera sig för oss. Det fick Petter. Han klev bort till kaffeautomaten och ställde sig nästan i givakt. Han gav ett mycket prydligt, stramt och intelligent intryck. Den blå chaufförsjackan var korrekt knäppt ända upp till halsen och byxorna hade knivskarpa pressveck.
- Hej! Jag heter Petter, är 38 år och ska börja jobba hos er. Det ska bli kul tycker jag! Jag gillar att resa. Förra veckan var jag i Hudiksvall! Gå på bio gillar jag också... Hm... Och sedan så...
Han gick igenom alla sina intressen, vad han ville med sitt liv, vad han vägde osv. Petter malde på om sig själv.
- Jag bor i en liten etta. Den var dyr men är jättefin. Varje torsdag har jag tid i tvättstugan. Stor kuk har jag också!
Jaha, där ser man.
- Får du plats med kuken i din lilla etta?
Frågade någon lustigkurre längst bak i lokalen. Petter såg lite förvirrad ut, kom av sig en stund men fortsatte sedan där han hade slutat och började i detalj redogöra för oss om sina släktförhållanden. Till slut avbröt chefen och talade om att det nog fick räcka nu.
- För idag i alla fall! Du får säkert chansen att fortsätta prata med dina nya jobbarkompisar när du åker med dem på leverans.
Meningen var att Petter skulle åka med oss chaufförer efter ett givet schema och vara oss behjälpliga. Vi var sex chaufförer och första veckan med Petter föll på min lott.
 
Det fanns inte så mycket som Petter kunde vara oss behjälpliga i. Vi körde små skåpbilar, varorna vägde inte mycket och varje företag beställde aldrig så mycket så att vi riskerade ryggbesvär, men det var säkert nyttig terapi för Petter att känna sig behövd. Jag upptäckte att han var mycket bra på att konversera. Han besatt även en otrolig kunskap om de mest skiftande ämnen och jag måste erkänna att jag var imponerad. Petter var helt enkelt ett trevligt sällskap.
Det enda jag egentligen hade att anmärka på efter första dagen var att han helt enkelt var... Lat.
Det var inte mycket som varje kund beställde, högst ett par-tre kartonger som kanske vägde tio kilo styck, ändå så stod han som helt fallen från skyarna varje gång jag bad honom att räcka mig en utav kartongerna från det lilla lastutrymmet. Så fort jag bad honom om minsta lilla hjälp som krävde fysisk ansträngning så låtsades han att han inte hörde (vilket han kanske inte gjorde heller eftersom han ibland sjönk in i sig själv på ett underligt sätt) eller också kom han med dumma ursäkter.
- Jag måste gå och skita!
Sedan kutade han iväg som en dåre till närmsta affär och bad att få låna toaletten.
Ibland blev han nekad och jakten på skithus fortsatte. - Jag måste skita! Får jag låna toaletten?
Han löpte som en gasell med byxbenen fladdrande, in och ut genom varenda affär på hela gatan tills han äntligen fick napp. Allt detta besvär för att slippa bära en liten ynklig pappkartong med pulverkaffe.
 
Nästa dag var jag för en gång skull på bra humör. Jag hade nämligen en körning till en stor företagsby och där så fanns det en rent fantastiskt söt liten städerska som brukade hålla till någonstans i de långa korridorerna med sin städvagn. Första gången jag såg henne hade varit för två månader sedan. Det tog mig en månad att ta mod till mig, sedan gick fram så nonchalant jag kunde och började småprata med henne. Det föll väl ut, dvs hon svarade på tilltal och inte nog med det, hon var trevlig!
Hon hette Jane, var från något land söderut, log ofta och var den sötaste kvinna jag sett i hela mitt liv.
Efter det så gjorde jag mig ärende dit så ofta jag kunde. Ibland hade jag inte ens någon leverans dit men det kunde ju inte hon veta. Hon var lätt att prata med, skrattade ofta och senast förra veckan så verkade det som om hon sken upp en smula när hon fick se mig. Säkert inbillning men i alla fall! Ibland så fick jag nästan intrycket av att hon tog över och förde konversationen. Det kändes som om hon drog ut på det, som om hon ville att jag skulle stanna kvar och prata med henne. Om ett tag så kanske, kanske skulle jag våga bjuda henne på lunch.
Om inte annat så var det en trevlig dagdröm och det var nog det enda som höll mig uppe under den här tiden som depressionen rasade som värst inom mig.
Det var en härlig dagdröm och vissa dagar kändes den inte alltför avlägsen och orimlig.
Jag visslade på vägen dit och intill mig i passagerarsätet satt Petter och rabblade invecklade matematiska formler som han försökte få mig att förstå. Med tanke på att jag aldrig ens fick något grepp om den grundläggande matematiken i mellanstadiet så skulle man kunna säga att han hade ett svårt jobb framför sig. Om jag nu hade försökt att förstå. Det gjorde jag inte. Det var länge sedan jag försökte att förstå någonting överhuvudtaget och om jag någon gång - mot all förmodan - skulle börja med att försöka lära mig något nytt igen så kan jag garantera att högre matematik står inte högst på listan över dumheter som jag ändå inte har någon nytta utav att kunna.
Petter var underligare än jag först hade trott. Han var mycket intelligent och gav ibland ett rent akademiskt intryck. Men så helt plötsligt så kom det någon helunderlig kommentar mitt uppe i alltihopa som ställde allt på ända och som fick folk att skruva besvärat på sig.
Jag visste det inte då men idag så har jag förstått att autistiska människor ofta saknar den där speciella sociala känslan som gör att vi människor fungerar någorlunda i grupp. En autistisk människa vill passa in i gruppen och härmar ofta omgivningen. De lyssnar på andra människor, tar efter och försöker på detta sätt smälta in i det sociala mönstret.
Petter hade haft flera olika praktikplatser, suttit i många lunchrum och memorerat de andra arbetarnas konversationer. Petter hade valt ut lösryckta stycken av vad han hade hört från andra människor och av detta så försökte han pussla ihop något som han kunde bygga sin egen personlighet på. Därför blev det ofta helt fel även om han säkert ville väl.
- Herrejävlar! Igår blev jag verkligen avsugen!
Hade han hojtat på morgonen när han stegade in i lunchrummet under tiden som kontoristen delade ut dagens körorder.
- Fick du hålla i ratten eller tog ni er tid att stanna mellan körningarna?
Frågade samma lustigkurre från gårdagen. Petter såg lika förvirrad och frånvarande ut som alltid.
 
Jag parkerade vid Stora Företagarbyn och rusade omedelbart in. Jag glömde bort både varor och Petter, jag var helt uppslukad av förhoppningen av att få träffa Jane.
Jag såg henne nästan omedelbart. Hon stod intill sin städvagn och höll på med att sortera upp sina garn och skurmoppar. Jag gav mig inte tillkänna med en gång utan stod bakom en pelare och tittade på henne utan att ge ett ljud ifrån mig.
Solen sken in genom de stora fönstren, på henne. Hon hade en smått bekymrad min som gjorde henne ännu sötare.
Hon tittade upp, fick syn på mig och log och just då kändes det som om jag skulle gå sönder.
Det finns vissa ögonblick, små episoder i livet som egentligen är rätt så meningslösa, som inte är några stora ögonblick egentligen. De går inte att bygga spännande historier kring dem vid lägerleden men ändå... De bränner sig fast i hjärnan för alltid.
Jag är inte de stora äventyrens man. Jag har aldrig känt mig manad att bestiga höga berg eller segla jorden runt med en optimistjolle. På min dödsbädd så kommer jag inte att ha några minnen från elefantjakter i Afrika.
Men de där få sekunderna det tog för mig att gå fram till en leende Jane genom en soldränkt korridor med slitet linoleumgolv är ett sådant ögonblick som jag kommer att minnas oavsett hur gammal jag kommer att bli och det räcker för mig.
 
Vi stod en stund och pratade, jag frågade henne om hon ville följa med ut till lastkajen och röka. Hon slog följe med mig trots att hon själv inte rökte. Det var ett bra tecken. Vi satt där på lastkajen och dinglade med benen. Jag babblade på och drog vitsar av ren nervositet och Jane skrattade. Solen sken, det var varmt och vi hade lika gärna kunnat vara två tonåringar som hade smitit undan en stund från vårt sommarjobb som jordgubbsplockare.
Jag önskade att jag hade haft mod att ta hennes hand men jag vågade naturligtvis inte. Kanske skulle jag skrämma iväg henne, kanske skulle hon bli förbannad.
Kanske skulle universum gå under.
Helt plötsligt så böjer hon sig fram mot mig lite grand, sträcker fram sin hand och rättar till ena ficklocket på min chaufförsjacka. Det var tecknet jag hade väntat och hoppats på! När en kvinna börjar att plocka med en mans kläder, då finns det möjligheter. Jag bestämde mig för att genast fråga henne om hon ville käka lunch med mig på fredag. Jag tände en ny cigg och försökte anlägga en så nonchalant min jag kunde. Det var nu det gällde, nu eller aldrig!
- Hej! Jag heter Petter! Nu är jag här med varorna!
Vid sämsta möjliga tillfälle så väljer Petter att helt plötsligt bli hjälpsamma herrn, nu var det inte tal om att smita iväg och skita någonstans. Han stod där rakt upp och ned med ett par kartonger automatkaffe i händerna och stirrade på Jane. Jag önskade att han kunde få akut ränndreta, jag ville att han skulle försvinna och låsa in sig på något skithus för gott med en hel bal med skithuspapper. Nu hade jag missat chansen!
- Öh, ja, det här är Petter, han är vår nya praktikant.
Jane hälsade, Petter fortsatte stirra på henne samtidigt som han hela tiden log på ett fånigt sätt. Han fullkomligt naglade fast Jane med blicken, han stirrade och stirrade och log ett allt bredare leende. Jane såg besvärad ut och visste inte riktigt åt vilket håll hon skulle titta. Petter generade sig inte, han fortsatte att stirra.
Jag tror inte att det fanns något sexuellt med i bilden, Petter fungerade nog inte på det sättet. För honom så var helt enkelt Jane en vacker tavla som han nu ingående beundrade och insöp. Jag tror i alla fall att det var så han fungerade trots att han ibland vräkte ur sig saker som helt klart inte lämpade sig i damers sällskap.
- Behöver inte du sticka iväg till någon toalett eller något? Det finns fullt med toaletter här!
Sade jag i hopp om att bli av med honom en stund så att jag äntligen kunde fråga Jane.
- Nä, jag har redan skitit fyra gånger idag! Det känns inte som om jag är skitnödig just nu. Tror jag inte i alla fall.
Varför hamnade jag alltid i sådana här situationer? När man sitter och samtalar med en vacker kvinna en varm sommardag så bör man undvika allt som innefattar toalettvanor. Stämningen kan liksom bli förstörd. Jag bestämde mig för att bryta upp och sticka därifrån så fort som möjligt innan situationen urartade fullständigt. Jag reste mig upp, sade hej då till Jane och tog ett bestämt tag om Petters arm och drog honom därifrån.
- Grannfittan är alltid trängre!
Skrek Petter.
Jag bestämde mig för att hänga mig när jag kom hem. Det var en sådan dag.
 
Augusti, tröskeln till höst kom och jag påbörjade min semester. Hade inte lust att hitta på någonting, åkte mest omkring i min bil lite planlöst på stadens gator. En dag kollade jag upp i telefonkatalogen var Jane bodde. Jag visste vad hon hette i efternamn. Såg att hon hade valt att slå upp sina bopålar i ett slitet bostadsområde på andra sidan stan. Jag började handla i en av alla dessa lågprisaffärer som har börjat ta över efter ICA och Konsum vid varje litet stadsdelscentrum. Förhoppningen var att råka stöta på henne och därmed inleda ett samtal.
Varje kväll så satt jag vid datorn och drack Molly-Cola och käkade tyska djupfrysta pizzor som smakade som något man rensade avlopp med.
Jag sänkte mitt matkonto rejält men någon Jane såg jag aldrig till. Hon kanske handlade någon annanstans? Jag kände mig mycket ensam. En natt låg jag vaken och stirrade upp i taket. Jag hörde röster nerifrån centrum. Jag gick ut på balkongen och tittade ned på det lilla affärstorget. På några parksoffor som stod utplacerade längs väggen vid Ica satt några ungdomar och skrattade, rökte och snackade skit. De kanske var arton år och de levde. Jag låg uppe i min lägenhet. Det kändes som om det var mycket länge sedan som jag varit arton år.
Jag undrade vad i helvete de gjorde upp så sent tills jag kom på att det är ju just det man gör när man är ung, man är uppe hela nätterna. Man väntar på något, man vet inte på vad men man väntar hela tiden på just den händelse som ska dra igång hela karusellen. Man väntar på livet och under en kort period så tror man faktiskt på det och man blir aldrig trött oavsett vad klockan blir.
Nätterna tillhör ungdomen. Det är på nätterna drömmar förverkligas.
 
September. Jag var tillbaka på jobbet. Petter var kvar. Han hade nästan avverkat varenda chaffis som fanns på firman, nu hade turen kommit till en snubbe som hette Anders.
- Jag ska in på kontoret en sväng, bär ut de där lådorna till bilen så länge!
Sade Anders till Petter.
- Jag måste skita!
Jag tyckte det var skönt att slippa Petter. Jag trivdes med att köra omkring ensam i bilen och drömma mig bort. Hade det inte varit för kunderna så hade det varit ett bra jobb.
Tisdag. Jag var på bättre humör. Jag hade en körning ut till Stora Företagsbyn och kanske skulle jag träffa Jane. Äntligen!
Det tog en stund, jag fick gå omkring i över en timma bland de oändliga korridorerna och låtsas att jag hade ett ärende innan jag såg henne. Hon släpade på en sopsäck och jag sprang genast fram och erbjöd mig att hjälpa henne.
- Hej! Det var ett tag sedan!
Sade hon och log. Hon log! Hon såg faktiskt glad ut och kanske, kanske var det för min skull.
- Var är Petter?
Frågade hon.
- På en toalett någonstans. Hördu, vad säger du om att käka lunch med mig på fredag?
Herregud, jag hade äntligen frågat henne! Det bara flög ur mig. Jag hade inte tänkt överhuvudtaget och för första gången så kanske det inte skulle få negativa konsekvenser. Det brukar det annars få när jag bestämmer mig för att koppla bort förnuft och tanke och jag lovar, det har jag gjort många gånger i mitt liv.
Jag hade tagit en stor risk. Jane och mina dagdrömmar om henne var det enda som höll mig uppe, hon var min livlina. Skulle hon säga nej så skulle jag bli tvungen att skjuta mig.
Det är med romantiska drömmar som med cancer - det man inte får svaret på har man inte ont utav. Alltså ger man fan i att ta något cancerprov. Man vill inte bli nobbad av sin stora kärlek och därför drömmer man vidare om henne utan att bjuda ut henne och man hoppas att man inte har fått cancer trots att den där knölen i axeln växer mer och mer för varje månad som går. Kanske, kanske försvinner den av sig själv och om man har tur så ringer den där söta kvinnan som man har drömt om i flera år en kväll och frågar om man vill följa med henne på bio. Kanske...
- Javisst, det låter trevligt!
Hon sade ja! Jane ville faktiskt spendera en timma av sitt liv tillsammans med mig en fredag i september.
 
En tid senare så stod jag utanför Janes arbetsplats och väntade på henne. Lunchbesöket någon månad tidigare hade gått bra och vi blev bättre och bättre vänner för varje gång vi träffades. Det var mörk oktobereftermiddag och brittsommaren höll i sig. Jane dök upp och vi slog följe en bit på vägen genom stadsparken. Jag gick och hon cyklade långsamt intill mig. Ibland så fick jag småspringa för att hinna med och efter en stund så var jag tvungen att stanna under en stor ek och pusta ut, jag var helt slut.
Jane hoppade av sin cykel och ställde sig alldeles framför mig utan att säga något. Jag blev först väldigt generad men efter en liten stund så insåg jag att efter en viss ålder så spelar ingenting någon roll längre. Man har rätt att göra bort sig, man har rätt att misstolka situationer och kanske få sig en örfil eller bli utskrattad för det spelar ingen roll längre för ingen bryr sig. Ju äldre man blir, ju större frihet får man att göra bort sig. När man blir äldre hör man inte längre hånskratten.
Jag lade armarna om henne och de fick vara kvar! Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst och sedan så stod vi säkert där i över en timma utan att säga ett ord.
- Jag vill att du följer med mig hem!
Sade Jane till slut.
 
När jag cyklade fram med Jane på pakethållaren den där ljumma oktoberkvällen så lovar jag, just då så kände jag mig inte en dag äldre än tjugo år. Jag var på väg igen men den här gången så kände jag till målet, jag var på väg hem till Jane.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 1548 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-01-19 17:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm