Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En berest geting.

Jag har inga fobier, däremot så ogillar jag faktiskt insekter med gaddar och tänder. Men jag låter inte dessa odjur begränsa mitt liv, alltså är det ingen fobi. Däremot så hatar jag dem.
Det är något hos mig som får dessa odjur att genast vilja söka upp mig och sticka, bita eller nypa mig så fort de får tillfälle.
Jag hatar dem och de hatar mig.
En kvinnlig bekant till mig fick en gång en lätt obehaglig överraskning när hon skulle gå ut med soporna. I soprummets mörker lurade en totalt främmande karl som ville visa främmande unga kvinnor sin uppskattning.

Hon klarade sig. Dels så var mannen väldigt berusad och dels så glömde han något som är viktigt att tänka på när man ska ägna sig åt sexuella övningar: Det går mycket bättre om man tar av kvinnan jeansen innan man försöker sig på penetration.
Ännu lättare går det om kvinnan är lika entusiastisk som mannen. Men det var inte denna kvinna. Hon var däremot ung och vältränad så förutom att mannen i soprummet blev polisanmäld för försök till våldtäkt så fick han sig även några rejäla käftsmällar och sparkar i skrevet.
Han gick så att säga på fel kvinna. Han hade fått stånd i fel soprum.

Polisen kom och hämtade honom och sedan var det problemet löst.

Men så fungerar det inte med ilskna insekter. Dem kan man inte polisanmäla. Nu tror jag i och för sig att det är värre att bli våldtagen än att bli stucken av en geting eller få sig ett bett av en broms. Men en hel svärm då? Om man råkar göra sig ovän med ett helt getingbo?
En gång i min ungdom så jobbade jag som kyrkvaktmästare en kort period. Det ingår en hel del trädgårdsskötsel inom detta yrke. En ovanligt het sommardag så gick jag omkring med en röjsåg och vantrivdes lite sådär allmänt som man gör när man måste ägna sig åt något dumt för att få ihop till hyran.
Jag såg mig inte riktigt för utan råkade köra hela klingan rakt ned i ett jordgetingbo. De små jävlarna kom som raketer ur marken. Jag han aldrig spänna loss sågen från selen eller få av mig skyddsvisiret. Jag löpte som en älg över kyrkogården med sågen fortfarande fastspänd vid mina axlar.
Jag tog mig fram till ett förråd och kunde dra igen dörren. Där satt jag sedan i mörkret och slickade mina sår. Hela ryggen och nacken var full med getingstick. Det gjorde ont.

Smärtan går kanske inte att jämföra med en våldtäkt i ett soprum men det var nog i närheten i alla fall.

Utav alla insekter så är getingarna värst. De är insektsvärldens nazister. De är helt uppfyllda av ondska och aggressioner.
Någonstans så läste jag att många av sommarens dödsolyckor i trafiken kan skyllas på getingarna.
Jag såg framför mig hur en karl fäktade vilt efter en geting i sin förarhytt samtidigt som han brakade igenom ett skyddsstaket och utför ett stup i hundratio knyck.
Det där kändes nog lite värre än en våldtäkt kan jag tro.

Getingar är inte bara onda och ständigt förbannade, de är även dumma.
I somras så kom jag som vanligt till jobbet klockan sex på morgonen, gick bort till parkeringen och satte mig i bilen. Skulle precis köra iväg när jag upptäcker ett litet gulrandigt monster med gadd som försöker att ta sig igenom min stängda bilruta. Han ville ut.

Det var fascinerande att se. Getingen studsar oavbrutet mot den stängda rutan och surrar ilsket. Precis som om det skulle hjälpa. Rutan var stängd och väger man bara några gram så lär man aldrig kunna forcera en glasruta, oavsett hur tunn den är. Getingen ville ut och studsade hårdare och hårdare, surrade högre och högre.
Eftersom jag är en fridens man så slog jag inte ihjäl getingen, jag öppnade istället bildörren så att han kunde flyga iväg hem till sitt getingbo. Nu förväntade jag mig inte tacksamhet, getingar är som de är. Jag visste att han säkert tillskrev mig skulden för att han hade flugit in i bilen och blivit inlåst. Så fort han kom hem till sitt getingbo och sina getingpolare så skulle han skvallra för dem, ge dem den exakta beskrivningen till mig och min bil sedan anfalla med full styrka.
Men det skulle han inte ha något för. Då skulle jag ha åkt iväg för länge sedan.
Jag öppnade dörren och trodde att getingen genast skulle flyga iväg ut i sommarmorgonen. Den satt kvar på rutan.
Efter en stund vaknade den till liv och… Fortsätter att studsa mot rutan och surra!
Hur tänker egentligen getingar? Jag hade nu gett den två alternativ. Antingen bara ge fan i alltihopa, släppa taget och flyga iväg i vänster riktning och friheten. Eller fortsätta att studsa och surra mot rutan. Hur skulle han göra?
Getingen lugnade ned sig och satt kvar på rutan. Det såg ut som om han tänkte så det knakade.
”Nu ska vi se här, det här var ett svårt problem… Vad ska jag göra? Bildörren är öppen, jag sitter fortfarande kvar på rutan. Jag vill hem till mitt getingbo. Jag kan antingen flyga iväg åt vänster och friheten eller fortsätta att studsa mot rutan. Detta var ett svårt val. Jag tror jag väljer att… Ja, nu vet jag! Studsa mot rutan och surra ännu högre!”
Ja, det var precis vad han gjorde.

Nu är det säkert flera av er som tycker att jag tillskriver getingar större egenskaper än vad de faktiskt har. En insekt kan inte ha något intelligens att tala om och kan därför inte tänka logiskt.
Ni har fel!
När jag var barn så var somrarna varma och är det varmt kan man bada. Jag gillade att bada. Då hände det ofta att man ofrivilligt drog till sig uppmärksamhet från bromsar. En broms är en ytterst obehaglig insekt. Den ser ut som en stor fluga, har prickar på vingarna och är alltid förbannad och ständigt sugen på att bita människor. De har till skillnad från getingar inga gaddar utan bits istället. Det är värre. Det är ännu smärtsammare än ett getingstick.
I mina gamla hemtrakter så kallades de förresten ”Kläggar”. I resten av texten kommer jag därför att benämna dem som kläggar. Broms får mig att relatera till bromsband, skitiga kalsonger och Tromsö av någon anledning.
I min nuvarande hemstad är det ingen som vet vad kläggar är för något. Inte i övriga Sverige heller tror jag, förutom i Västsverige. Klägg är nog en typisk västsvensk benämning på ett av Sveriges galnaste rovdjur. De suger blod de jävlarna.
Det gör ont!
Hur som helst, jag tror inte att getingar är dummare än kläggar och kläggar, de kan tänka. De har ett medvetande. De kan göra beräkningar i sina små ondskefulla huvuden.
Kläggarna uppträdde i riklig mängd vid badstränderna och när man satt uppe på bryggan eller vid stranden och torkade i solen så såg de sin chans. Då kom de från ingenstans, som ett litet reaplan och flög i cirklar runt huvudet, cirklar som blev snävare och snävare tills de fick en chans att sätta sig och bita. Populäraste landningsplatsen var mitt emellan skulderbladen. Där kom man inte åt dem. Hade de väl satt sig så var det klippt. De hängde kvar oavsett hur mycket man sprang och hoppade omkring.
Sedan kom bettet.
Att slå efter dem var alltså inte så effektivt.
Därför så brukade man istället hoppa i vattnet så fort de dök upp. Ibland hjälpte det, ibland inte.
Till saken hör att när man väl var i vattnet så gällde det att även dyka under ytan en stund. Man hoppades att kläggen då skulle undra var i helvete man tog vägen och sedan leta upp någon annan att bita. Men påfallande ofta så stannade de kvar uppe i luften, de cirklade runt och väntade på att man skulle komma upp för att hämta luft. De visste att man var beroende av syre. Det finns ingen annan förklaring och detta tyder på ett visst medvetande, på ett logiskt tänkande. Inte på någon högre nivå men i alla fall. De små jävlarna vet vad de gör!

Hur gick det nu med getingen i min bil?
Tja… Han fortsatte med att studsa och surra mot rutan. Det räckte alltså inte med att öppna bildörren, det förstod jag. Eftersom jag är en blödig människa som knappt klarar av att slå ihjäl en mygga så vevade jag till slut ned rutan. Nu hade getingen helt plötsligt två alternativ.
Han lyckades hitta ett tredje - Han flög tillbaka in i bilen, till bakrutan. Där fortsatte han med att studsa och surra som en galning.
Jag gav upp. Jag hade inte tid med att krångla med en geting som uppenbarligen inte ville hem till sin getingfamilj. Han fick följa med istället.
Under hela arbetsdagen var han med mig och tydligen så var han på ovanligt gott humör. Inga tendenser till att vilja sticka eller besvära mig på något vis. Han satt där på bakrutan hela dagen under tiden som jag åkte omkring och gjorde mina ärenden. En sväng till grannstaden blev det t o m.
På eftermiddagen var jag tillbaka och när jag öppnade bildörren så vips! Nu flög han ut ur bilen. Nu trillade polletten ned. Nu åkte han hem till sitt getingbo. Getingar kommunicerar med varandra sägs det. Han hade nog en hel del att berätta om. Han hade varit långt borta. Han var getingboets mest beresta geting!




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 821 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2012-01-21 18:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm