Jag funderar på det där med avstånd. Förr, innan allt det där onda, var avstånd mig inget annat än fysiska omständigheter. Något som en enkel bussbiljett bort kunde åtgärda.

Jag läste om kyla en gång, en tråkig text i gymnasiekemi. Om hur allt går långsammare ju kallare det blir. Att allt står alldeles stilla när det är som kallast. Numera tänker jag ofta på den där texten och hur passande det är. All den kyla som kom över mig den där gången, som trängde sig genom lager av kläder, hud och vävnad. Som lade sig till ro och kapslade in mina nervändar, min själs hjärta, och gjorde dem pinsamt overksamma. Som om mitt hjärtas buss fått motorstopp mitt ute i ingenstans och envist vägrar att färdas mot sin destination. Det blir så tydligt när du väver in dig själv i mig, viskar sötma i mitt öra, omedveten om den ocean av strandsatta bussar, infrysta atomer, som vilar mellan oss.