Här ligger jag, i skuggan av mig själv

Avsmaken av min egen närvaro sticker i mina ögon

Hatet till mig själv är överrumplande,
som en tsunami av själsord och förbannelser över hur värdelös
han är.. Den är..
Jag är..

Jag försöker se mig i spegeln men spegelbilden spricker i tusen bitar, skamsen av min vistelse

- "Du är vidrig!" viskar den. "Ovärd, oälskad. "

- "Det är inte sant!" skriker jag halvhjärtat.

Eller är det sant?

Är jag så ihålig jag känner mig?
Med en stor skylt i pannan där det står "OBS! EJ ÄLSKVÄRD"?

Förmodligen.
Annars skulle jag ju inte känna så.

Eller?


Det tåls ju att tänka på i alla fall.