Svart!
Svart är världen omkring mig,
Ty jag färgar den svart.
Förlåt mig!
Huru kan jag återspegla
Min själ i något
Så oskyldigt.
Världen som tjänar oss,
Tar emot allt straff och
All svartsyn vi människor skapat –
Ty det är vi som dödar
Oss själva och
Varandra.

Sök!
Istället för att stå och
Passivt iaktta.
Har du inte märkt hur mina
Vener lyser blått?
Sök… sök bortom skelett och kött
Och ni ska finna ett svart hål.

Ett hål som förut svämmade över,
Av röd, nitisk, kvidande färg.

Men du!
Du tog inte min pump,
Du slet ut den –
Tuggade frenetiskt och
Spottade helt sonika ut den
I kanten på ett gathörn.

Missförstå inte!
Jag anklagar dig inte.
Du var hungrig och frossade
I det som livet erbjöd dig –
I det jag – och endast jag – skänkte dig.
Men jag hatar dig
För att du aldrig kan
Göra något rätt.
När du med dina
Huggtänder ryckte och slet,
Så glömde du i din brådska
Av slutet – rummet längst in.
Rummet som endast mött dig och
Slutet som älskar dig
Helt galet – utan gränser.
Som gör att tårarna aldrig tar slut,
Som gör att det värker i nagelspetsarna,
Som gör att det någonstans under
Bröstet ekar som i de djupaste grottor.

Mina ögon flackar
Svävande
Och mina läppars leende är rynkat,
Ty jag ler inte med själen.

Jag skulle vilja färga
Hela min tillvaro och
Den oskyldiga, lidande marken
Under min kropp
Röd!
Men jag måste
Uppnå katharsis.