För många år sedan så fick jag ett sommarvikariat i staden jag för tillfället bodde i. Det var på kommunen. Jag hade aktivt sökt mig dit för jag hade hört så mycket gott om tillvaron som anställd på kommunens parkförvaltning.
- Det är hur slappt som helst och regnar det så behöver man inte gå ut! Då får man sitta i ett förråd utan att göra någonting!
Sade en bekant som hette Johnny. Jag trodde honom. Jag hade själv sett hur parkarbetarna gick och slog dank med händerna i fickorna. Ibland satt de på flaket till någon liten traktor och tuffade fram. De satt där i en lövhög med sina räfsor och såg lyckliga ut.
Jag ville också jobba för kommunen.
Till saken hör att jag under den här perioden i mitt liv även tjänade lite extra på att skriva porrnoveller åt en herrtidning. Eftersom det var lite tunnsått med egna erfarenheter så fick jag använda fantasin. Det var inte så svårt.
Jag tänkte alltid på knulla.
Varför inte tjäna lite pengar på dagdrömmarna?
Nu hade jag chansen att få betalt samtidigt som jag fantiserade ihop nya porrnoveller. Jag kunde se mig själv sitta i ett verktygsförråd och dagdrömma samtidigt som ett milt sommarregn slog mot taket och pengarna tickade in.
Jag sökte och fick jobb, men jag hamnade inte på parkförvaltningen. Jag fick jobb som chaufför. Det var inte vad jag hade hoppats på men det var helt ok. Det var ett enkelt jobb det också.
Skillnaden var att som parkarbetare behövde man inte vara ett dugg intresserad av just parkarbete, eller trädgårdsskötsel som det egentligen heter. Det gick bra ändå. Ingen som helst kompetens eller vilja att lära sig yrket krävdes. Inget engagemang överhuvudtaget.
Riktigt så enkelt och kravlöst var det inte att jobba som chaffis. Det behövdes i och för sig ingen större tankeverksamhet och det var ju bra. Men man var tvungen att ha körkort och ha någorlunda koll på adresserna i stan.
Ett färskt körkort hade jag men det var värre med lokalkännedomen. Jag var relativt ny i stan och hade inga planer på att bo kvar någon längre tid.
Jag hade just överlevt min första vinter i Lappland, jag skulle inte överleva ytterligare en vinter där uppe. Till hösten skulle jag sticka därifrån så snabbt jag kunde innan första snön föll.
Nu skulle jag bli tvungen att plugga in en massa adresser i en främmande stad som jag inte hade några planer att bo kvar i.
Det ville jag inte.
Tills jag fick reda på att jag skulle få göra detta under betald arbetstid. I en vecka så skulle jag lära mig stadens gator och de viktigaste adresserna med full betalning.
Lycksele var en stor kommun, inte befolkningsmässigt men väl storleksmässigt. Utanför centralorten så vimlade det av småorter och byar med namn som Husbondliden, Ruskträsk, Kristineberg och liknande.
Jag fick en karta och adressbok och så var det bara att sätta igång. Det var ingen som kontrollerade mig.
Jag gick direkt hem.
Jag vill minnas att jag under den där veckan skrev två nya porrnoveller. Jag fick några hundralappar för varje novell. Det var lätta pengar. Lönen från kommunen var ungefär åttatusen spänn i månaden efter skatt. Det motsvarar väl idag ungefär femtontusen kronor skulle jag tro. Lättförtjänta pengar det också.
Innan jag går vidare så vill jag tala om att detta var under den tiden som kommunerna hade någorlunda god ekonomi.
Mycket riktigt så är de flesta av dessa jobb borta idag.

Andra veckan infann jag mig på min nya arbetsplats. Alla chaufförer samlades på morgonen i lunchrummet. Där fick man sina körorder. Eller ”fick”, man drog ett kuvert ur en låda. Man visste aldrig vad man skulle få för körning. Ibland fick man lätta körningar, ibland fick man ett helvete.
Kuverten var igenklistrade så att man inte medvetet skulle kunna välja lätta körningar. Det skulle vara så rättvist som möjligt.
Varje kuvert var numrerat, numret man drog var man sedan tvungen att anteckna vid sitt namn som fanns på en lista uppe på väggen. Detta för att cheferna skulle veta vem det var som hade kört vad till vem. Samt naturligtvis för att motverka fusk och mygel. Det skulle inte gå att skylla ifrån sig om något dyrbart gods helt plötsligt försvann eller om någon kund hade blivit otrevligt bemött av någon chaufför. Cheferna visste direkt vem som hade kört ut vad.
Hade man tur så drog man kuvert med enkla körningar, som t ex att köra livsmedel till en gammal pensionär, eller hämta en gräsklippare som varit på reparation.
Hade man mindre tur så kunde man få hämta en gammal tramporgel på andra våningen i någon gammal nedlagd skola.
Hade man en riktig jävla otur så drog man ett sådant kuvert som Stig gjorde. Det kommunala bostadsbolaget hade fått för sig att byta ut och göra sig av med alla gamla manglar som de tillhandahöll i tvättstugorna. Det var stora och tunga manglar med jättelika drev, kugghjul och rattar i järn. Mangelstockarna var av sten.
Det jobbet fick Stig. Han var tvungen att få hjälp av en kollega.
De hade att göra i en hel månad.
Sådana otäcka kuvert kallades för ”nitlotter”.
Stig drog alltid nitlotter. Stig var en otursförföljd man i fyrtioårsåldern som ursprungligen kom från Dalsland. Någon gång i sin ungdom så hade han i fyllan och villan hamnat i Lycksele, gjort en sameflicka på smällen och utan att han själv riktigt visste hur det hade gått till så satt han helt plötsligt däruppe i snödrivorna med en fet lappkärring, villalån och en son som redan vid femton års ålder visade upp ett tydligt homofilt beteende.
Stig som skulle ha blivit en tuff aktiemäklare i Stockholm. Fan också!
Ibland kunde Stig sitta i sitt vardagsrum och titta med vämjelse på sin son som var helt uppslukad av något idiotiskt matlagninsprogram. Bögar vid spisen, eller va fan nu programmet hette?
Du kan omöjligt vara min son. Tänker han. När morsan din kommer hem ska jag strypa henne med strykjärnssladden samtidigt som du ser på. Det låter väl trevligt va?
Dagdrömmar som dessa räddade Stig från att bli tokig på riktigt. De var en säkerhetsventil.
Stig var en obehaglig man som delade in människor i tre kategorier: Lappjävlar, bögjävlar och så han själv.
Det hade han alltid gjort.
Stigs favoriträtt var kalops. Det fick han varje dag. Kalops gjord på renkött tillagad av hans son efter ett gammalt samiskt recept. Till detta hjortronsylt som hans lappfitta till fru plockade vid någon jävla myr varje höst.
Renkött var det äckligaste Stig visste. Han hade föredragit hund eller hamster. Vad som helst utom det där jävla lappköttet.
Stig åt middag i rent ursinne. Han kastade sig maten och fick ofta kramp i magen.
Lappar.
Bögar.
Ont i magen. Varje dag.
Och så dessa förbannade nitlotter. Vad ont hade han gjort för att förtjäna detta?

Men det var inte bara Stig som drog nitlotter.
Så fort någon drog en nitlott så skrattade alla andra gott av skadeglädje. Extra gott skrattade man om man själv just hade dragit en trevlig och slapp körning, som t ex utkörning av mat till något äldreboende med snälla och gulliga pensionärer.
En snubbe talade om för mig att för flera år sedan så hade de inte haft detta kuvertsystem. Man litade på sin personal. Alla körorder låg öppet i en låda och det var bara för chaufförerna att hämta valfri order och dra iväg. De var inte numrerade, ingen visste vem som körde vad till vem.
Det fungerade inte alls.
De som var snabba valde lätta körningar till avlägsna byar och samhällen som Husbondliden och Flakaträsk där ingen kunde nå dem. Under denna tid hade inte mobiltelefonin slagit igenom på alla arbetsplatser.
Kvar i lådan låg alla besvärliga och tunga körningar. De som inte hade varit snabba nog att välja ut de mest delikata körningarna stod och tittade ned i lådan. Sedan bestämde de sig för att det nog var som så att de andra chaffisarna kunde behöva hjälp. Arbetskamrater ska naturligtvis ställa upp för varandra.
Så de hoppade in i sina bilar och drog iväg ut till någon by i ödemarken.
Därför kunde helt plötsligt en håla som Ruskträsk fördubbla sitt invånarantal under en dag. Lite varstans stod bilar från Lycksele kommun parkerade. Bakom ratten satt det chaufförer och stirrade rakt fram, rökte och väntade på att arbetsdagen skulle ta slut.
Inte undra på att det blev sura miner när de införde systemet med numrerade kuvert.

Fortsättning följer…