Vi skulle sjunga Dan Anderssons visor
med sorgesamma ögon i tårar, strax

i den vita kyrkan på höjden
på kullen vid stranden i Halland,
det långgrunda landet för stränder

där mötte oss en kvinna, så oförställt glad
med dragspel på magen, hon sa

- Jag spelar dragspel för Gud
han älskar dragspelsmusik!

Det var vad hon sa

Hon spelade och vi sjöng, hennes glädje smittade så att
taket lyfte och vi, vi var kören, sjöng de vackraste visor

vi kunde.

Och allt var en tillflykt, ett refugium
från det härdade slit som är livet