När instrumenten tystnade, slöt Sture ögonen.

Medan hans grannar applåderade musikernas prestation, frammanade han återigen det massiva slutackordet för sitt inre, men denna gång gled det över i ett solo på cello. Efter ett tag slutade cellon spela, men då tog träblås-sektionen över tråden.

Solen tittade upp över horisonten, nyfiket röd. Ljuset dallrade en aning, det såg nästan ut som om solen tvekade en aning, innan den slutligen bestämde för att påbörja en ny dag.

Sture fylldes av energi inför denna nya dag. Allt kändes helt självklart. Han visste att det skulle bli ett gott fiskafänge idag. Det var inte tal om annat. Byn skulle ju ha fest till kvällen. Inte bara firade man midsommar, utan också att freden varat i prick 5 år.

En tanke slog honom:
- Vi får verkligen se till att uppskatta freden. Tänk hur synd det vore, om vi skulle fira hundra år av fred med mindre kraft och glädje, än vad vi har kunnat frammana dessa år. Visst är hundra år av fred långt mer än fem. Men på hundra år riskerar landet att glömma hur fantastiskt det är med fred.

Det finns ju olika sorters fred, eller snarare fred på olika plan. Vi firar freden mellan vårt land och andra länder. Men kanske viktigare för oss i vårt dagliga liv är freden med grannbyn, den konstruktiva sämjan och samarbetet inom vår egen by. Och inte minst, min inre fred med mig själv. Att jag trivs med mig själv, mina tankar och mitt liv.

Musiken rullade på, bildade oväntade harmonier med sitt eget eko, som kom tillbaka nerifrån dalen...

Sture vaknade av en vänlig klapp på armen. Åsa hade hämtat kappan. Förutom dem var det bara en vaktmästare i salen.

Sture kramade om Åsa och sa:

- Den inre musiken, som överbryggar mina liv och kopplar samman evigheten, började igen när instrumenten tystnade.

----------------------------------------
Pst! Du har väl inte missat mina tre korta lektioner i HTML för poeter?
HTML för poeter. Del 1 - Grunderna
HTML för poeter. Del 2 - Video
HTML för poeter. Del 3 - Länkar