Jag ber, - låt mig bära mitt eget tungsinne över floderna
ty de flyter i storm och vilar på vågorna
mellan törnroshäckar och moderlösa får

Det var på den tiden, då vi ville så mycket, längtade så mycket och älskade våra medmänniskor mer än någonsin. helt utan att förstå. älskade vi,

Och våra synder

Där jag gömmer mig bakom orgeln, i mörkret, i kyrkan sitter jag, bak dunkla paneler. I dunkla penséer
minns jag icke mitt namn, icke mina bröders eller systrars namn
ej heller minns jag namnen på guds andra barn. Så där står vi, namnlösa

Bärandes våra synders namn

Namnen

som de bokstavstrogna går runt runt runt med, bärandes på sina hemsnickrade kors
trots att bara människors ord kräver det av dem. och deras eget lidandes namn.

de hävdar att detta är en akt av kärlek. men det är den sorts kärlek som aldrig
når utanför deras egna kroppar, hjärnor och munnar ingen tar heller emot den ty ingen blir erbjuden denna kärlek. och dom skjuter sig själva.

point blanc, rakt i pannan

snön faller tätt tätt, i snödimma, förväntansfullt, virvlar hundspannet över nordpolarisen.

Vi skapade dom, dom skapade oss. i cirkel gången. och sist, till sist, kommer hundarna in. I stugvärmen.

Och tänker på snö.