När man inte är älskad

hur ska man leva då 

man borde inte vara allena

man borde vara två

Man borde gå genom Porten

där Änglar vandrar tyst

o kanske av en avlägsen stjärna

bli stilla sedd o kysst

nu när har facklan slocknat

o resan för alltid är slut

man borde gå genom Porten

där inga vägar tar slut

Där kan man gå i gamla o slitna

nötta  trasiga skor

de långa och smärtsamma stegen

ditt upp där vår Herre bor

Men Korset skaver till tårar

o Skulden tynger tung

o Törnet sticker och sårar

i en kropp som ej längre är ung

Till sist når jag den yttersta

Tronen o upp till min Fader går

o räcker Honom Korset med spikar

o visar mina blödande sår

Sedan knäböjer jag inför Herran

o ber för min usla Själ

framför Honom

där Straffet är fjärran

han som vill Alla Människor väl