Vaknade; låg, halvpsykotisk, utmattad, dålig kontakt med nattens drömmar.
Träffade läkare, berättade om mina problem och registret av symptom.
Lunch, hade bra matlust iallafall, men kan vara medicinens verkan.
Känner mej ensam och övergiven med mitt inre mörker och virrvarr.
En sjuksköterska kom och ställde frågor från ett formulär, fin tjej.
Låg och slumrade och sov, utslagen, på eftermiddagen, gick sen med en skötare och köpte cigaretter. Måste dra ner på rökningen.
Åt middag, inte så gott, kollat på TV, min syster Iren ringde, hon ska ringa upp senare ikväll. Jag fikade sen.

Jag ser inte nåt ljus i min tunnel, känner mej utom mej själv, får inte kontakt med några känslor, endast oro, men bra att det finns lugnande tabletter.
Jag tänker på alla kroniskt psykiskt sjuka, och att det vore bäst om de fick lämna sina eländiga jordeliv. Ge dom varsitt cyankaliumpiller så är deras lidande och pina över. Om jag hade ett cyankaliumpiller så skulle jag med stor sannolikhet ta det nu direkt. Är så trött på att vara utmattad och sjuk, känns som hela mitt liv har varit en enda lång sjukdom.
Jag funderar på om jag är hemsökt och terroriserad av onda makter som bara vill plåga och krossa mej. Jag kan inte känna någon glädje, ingen sorg eller vrede, bara en molande tomhet, likgiltighet, apati.
Jag börjar undra om Gud existerar, jag ber och ber, men ingen hjälp får jag.
Det är helt meningslöst att må som jag mår, och inte blir jag gladare av att se mina stackars medpatienter. Hoppas att den nygamla antidepressiva medicinen kan göra att jag kommer ur detta jävla tillstånd, annars så åker jag hem och tar mitt liv.
Ska gå och lägga mej om en halvtimme, klockan tio, hoppas på drömmar om kärlek, som jag har fått alldeles för lite av i mitt liv.