Där är elden
dagar utan slut
Som vänskap ser ut när solen inte längre förmår värma den
svartnande röken

och där är vattnet
himlens begränsade rum
Som trohet visar sig när månen redan slutat vända
mot öster

Ett sorts berättande som tystnar i lyssnarens öron
inte så att orden någonsin skulle vara tonlösa

Det är bergen
som sover sin vishet
När storleken på krävan bestämmer fågelns
flyende vingslag


Och där är avstånden.
- vem kunde tro att en sparv kunde falla
ohörd mot marken


Men famnen vilar som vetskap när himlen smeker mänskliga
händer
baddar feberhet panna med svalkande närhet
säger sitt ord

Än vet livet sin plats