Om du en dag hörde människor säga:
- det är en annan tid.
Om du senare fick veta:
- dina lemmar har lagt dig som i en kista.
Om du.

En dag vaknar med namn av någon du aldrig varit för att människor bestämt något annat.

Den första tiden var det hjälplösa barnets rodnad.
Den andra tiden fylld av andras genetiska vansinne
Men den tredje?
När du vaknar till en morgon då själva elden förnekar ditt namn.
Medan minnen rasar av förtvivlan för att de människor som bar dig där inte längre låter sig åkallas för att minnas dina dagar.



Om du var hon som saknade något annat än en bank av kvitterade insättningar av något andra lämnat som djupa hål av tid.
Om du var den kassör som måste sitta vid bankdisken när varje timme ska redovisas i en valuta man glömt att gömma i valven.
Om du tvingades växla svart för att lägga rätt summa i rånarens händer men inte visste något om tidens koppling till rummet.

Hur skulle du veta vilket konto som var din tid när de människor som burit den inte längre kunde visa dig vägen?

Kanske skulle du likt snigeln sakta in och förtorka i de heta strålar som kallas kärlek och som förtär allt levande i dess obarmhärtighet.

Eller skulle du söka skuggan i dalen?
Likt lemuren se mot månen
eller gräva efter liv som likmaskarna i den multnande kroppen

Kanske skulle du leva en dag av brännande sol
och dö när stjärnorna ropade ditt namn

Hur skulle du veta?
När valven fyllts av andras vetskap men lämnat dig själv utan kunskap om tiden?

....

Hennes kunskap förbannar hennes ödes vandring
Likt den som känner elden men inte förstår dess brännande kraft måste hon ställa sig likt hyndan om våren som blottar sitt kön för vem som än vill befrukta hennes inre.
Det är deras barn hon måste föda.
Hon själv har gått som en spegelskärm av kunskap men tömd på liv.

Om hon kunde få somna en enda natt utan att glömma den förra i alla de rader av glömda nätter och dagar utan sammanhang.
Om någon kunde förstå att inget händer i en rad av timmar och dagar när valven saknar väggar.
Om någon kunnat ana att det enda som blir kvar av en människa när själva skelettet består av de händelser som ägs av andras minnen är hennes fragmentariska hud.
Den hon måste hänga upp på det hon anar av närvaro.

Jo hon fann den allestädes.
Jag Är
Tre
Alltid tre för att det är det tal som gör de två andra synliga.
Men kan en människa vara tre i sig själv om hon saknar den länk som sammanfogar tiden med rummet?
Ens om den allestädes skulle säga sitt ord?

Den okända valutan.
Tiden och rummet.
och en ropande röst under solen.

Men när hon finner ett svar är det ekot av någon annans rop som bildar hennes vara. Hennes ord och hennes vetskap
själva tiden.

Om du en dag skulle vakna
och dina lemmar hade burit dig i graven
och du skulle resa dig förundrad över skönheten
i den sparv som faller mot marken
Skulle du då sträcka ut dina händer för att fånga värmen
blåsa dunet
eller låta sparvens livsdag stanna bortom?

.....



.....