En lördag i mars månad fyller Carina femtio år. Hon står ute på balkongen och röker en cigarett. Hasse, hennes make sedan tjugofem år tillbaka sitter inne i vardagsrummet och tittar på TV. Födelsedagar är inte något som firas i deras hem.
- Vad är det som ska firas egentligen?
Undrade Hasse och återgår sedan till någon av sina betalkanaler. Han väntar på att Carina ska gå och lägga sig så att han kan titta på porrfilmen som de sänder sent på natten. Hasse hoppas att det inte är samma smörja som de visade förra lördagen. Då var det någon slags nedtonad erotik med vaselininsmorda kameralinser. Inga könsdelar eller kroppsvätskor.
- Det här är ju rena skiten!
Hasse ville se riktig porr.
Hårdporr.
Hasse har stora förhoppningar på nattens film.
Om kärringen bara kunde gå och lägga sig någon gång istället för att stå därute på balkongen och stirra ut i tomma intet! Tänker Hasse. Det verkar som om hon har hängt upp sig på sin jävla femtioårsdag. Jag fyllde femtio år förra året och inte fan blev livet så mycket mer märkvärdigt efter det!
Carina avskyr Hasse. Hon får obehagskänslor bara hon ser honom. Tack gode Gud för att de har skilda sovrum sedan flera år tillbaka!
Carina står kvar ute på balkongen, hon tänder en ny cigarett och tänker tillbaka på hur Hasse en gång var. Han har inte alltid varit en tråkig gnällspik utan ambitioner. Det är svårt att tänka sig att den feta, flintskalliga medelålders mannen därinne i vardagsrummet faktiskt har varit ung en gång. En ung man med långt hår som spelade gitarr i ett rockband!
Carina blev smickrad utav att Hasse visade intresse för henne. Hon var inte van vid sådant. De flesta killar såg henne inte. Hon var inte tillräckligt vacker för att någon skulle lägga märke till henne, inte tillräckligt ful heller. Hon var tjejen som fick hänga med som utfyllnad i gänget.
Men hon mindes att hennes far brukade lyfta upp henne när hon var en liten flicka. Han tog henne under armarna, lyfte upp henne mot barndomens himmel som alltid var blå och sade att hon var den sötaste flickan i världen.
- Och du kan bli vad du vill!
Hade han sagt. Dessvärre hade hennes arbetsförmedlare varit av en annan åsikt. Han hade tyckt att hon skulle passa alldeles utmärkt som kassabiträde. Och så fick det bli. Hon fick jobb på Konsum och där hade hon blivit kvar.

Vid femtio års ålder sitter Carina kvar vid exakt samma kassadisk. Hon har inte flyttat sig en millimeter sedan den där dagen för länge sedan då hon fick anställning.
Det var så livet blev.
Carina röker, står kvar ute på balkongen och tänker. Hennes far är död sedan flera år tillbaka. Det finns inte längre någon som tycker att hon är söt, det finns inte längre någon som tror att hon kan bli vad hon vill.
Det finns inte längre någon som lyfter upp henne mot en blå himmel.
Carina hade drömt om att bli fotograf, gärna åt någon stor och internationell tidning. Resa jorden runt, fotografera en massa vackra platser och få betalt för det!
När hon hade avslöjat sin dröm för Hasse så hade han hånskrattat.
- Fotograf va? Och jag ska bli astronaut!
Då hade de bara varit tillsammans i ett halvår och Hasse började redan visa prov på vilken bitter gnällspik han skulle bli. Det borde ha varit en varningssignal för Carina, hon borde ha stuckit men hon hade inte vågat. Hon hade stannat kvar hos Hasse trots att hon misstänkte att han aldrig skulle bli någon man som skulle säga att hon var söt, eller lyfta upp henne mot en blå himmel.
Hasse blev inte heller någon rockstjärna. Han saknade det rätta engagemanget, drivet fanns liksom inte där. Dessutom så hade han vid tjugofem år redan tappat det mesta av sitt långa, vackra hår och det var ju skit till rockstjärna som inte hade något hår att vispa omkring med på scenen.
Ungefär samtidigt som han fick sparken från bandet så friade han till Carina, sökte jobb på ett stort lager och sedan började han att långsamt dö bakom ratten på en plocktruck.
De skaffade sig en lägenhet i ett av stadens höghusområden och så påbörjades den stora äktenskapliga sömnen. De åt frukost tillsammans, gick till sina arbeten och åt köttbullar till kvällsmat. Varje lördag hällde Hasse i sig en flaska sprit, vacklade omkring i lägenheten, rev ned tavlor, ramlade över TV:n och muckade bråk med zigenarfamiljen som bodde i lägenheten intill. Söndagen ägnade han åt att gnälla över livets orättvisor, om hur missförstådd han var och om de bara hade gett honom chansen så hade han faktiskt kunnat bli något.
Det var alltid någon annans fel. Alla var emot honom, ingen såg Hasses potential.
Carina hade för länge sedan tappat respekten för sin man. Det var få människor som hon kände ett sådant förakt inför. Hade det inte varit för att han hade ett elakt drag – han försökte alltid dölja sin egen otillräcklighet genom att förminska henne – så hade hon tyckt synd om honom. Nu hatade hon honom istället. För att stå ut på sitt tråkiga jobb så brukade hon fantisera om hur hon förgiftade sin man på olika sätt. Dessa fantasier räddade henne från att spotta kunderna rakt i ansiktet. Hon log när hon såg framför sig hur Hasse avled i fruktansvärda plågor.
- Carina ger ett sådant glatt och positivt intryck!!
Hade hennes chef sagt till de andra kassörskorna en dag. - Det är mina tag det! Se och lär!
Hon skulle bli kvar där fram till pensionen. Det fanns ingen väg ut.

Till slut gjorde Carina allvar av sina fantasier. Inte så att hon försökte mörda sin man, inte på riktigt. Bara lite grand. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig.
En vårmorgon för ca tio år sedan började hon experimentera så smått med Blåkorn – Det flytande gödningsmedlet för glada krukväxter.
Det gick faktiskt att blanda det med morgonkaffet utan att Hasse märkte något. Hasse var trögstartad på morgonen och krävde alltid hett och starkt kaffe.
Det här kanske sätter fart på dig! Tänkte Carina.
Om Hasse kände sig något piggare förtäljer inte historien, däremot vaknade magen till. Riktigt ordentligt t o m. Vid första trafikljuset på väg till jobbet så sket Hasse på sig bakom ratten. Det bara kom och han kunde inte göra någonting. Vattnet gick. Han fyllde sina jobbarbyxor med chokladpudding, ända upp till skärpet kändes det som. Just då var han glad över att han hade avböjt förslaget om samåkning. Inte pga risken att han skulle skita på sig – den möjligheten hade aldrig föresvävat honom ens i hans vildaste fantasier – utan för att de var idioter. Det var alla som körde truck på ett lager, utom Hasse förstås, men han var ett undantag. Han borde inte jobba där. Om de bara hade insett vilka stora uppgifter han egentligen var ämnad för.
Jag som skulle ha blivit rockstjärna. Nu har jag skitit ned mig i en jävla Volvo på väg till mitt jobb på ett lager!
Hasse gjorde en u-sväng mitt i morgontrafiken och stampade gasen i botten hem igen. Morgonradion upplyste om att våren hade kommit och att det skulle bli en solig dag.
- Ännu en härlig vårmorgon i vår vackra stad! Ha en bra dag!
Och sedan spelade de Ta mig till havet.
Hasse vill inte till något hav, han ville hem. Han låg i hundratio på smågatorna upp till förorten. Han var tvungen att åka hem och duscha röven. Eventuellt spola ur förarsätet också.

Hasse stod i duschen och kände de varma strålarna mot sin kropp, då kom nästa våg av magsmärta. Han kunde inte göra något annat än att sätta sig på huk och skita rakt ned golvbrunnen vilket naturligtvis förorsakade ett rejält stopp. Därmed fick han något att förklara för vaktmästaren som i värsta fall förväntade sig att få upp hårbollar och tvålrester med sitt rensband.
Det var länge sedan Carina hade skrattat så. Äntligen kände hon något som kunde liknas vid lycka.
Ungefär ett par gånger i veckan så unnade hon sig nöjet att blanda gödningsmedel i Hasses kaffe. Ibland hann han till jobbet innan han sket ned sig, ibland inte. En gång så hade han mer eller mindre lagt av skitarnas atombomb i förarhytten på sin truck. Ränndreta nerför benen, ja t o m in i de tunga arbetsskorna med inbyggd stålhätta. Det kippade när han sprang gatlopp mot toaletten inför en massa skrattade jobbarkompisar. En annan gång sket han ned sig mitt under ett fackligt möte. Precis när företagsledningen presenterade det nya löneavtalet så sket Hasse byxorna fulla. Istället för de tröttsamma protesterna som ledningen var så van vid så brast hela salen ut i applåder och gapskratt. Han räddade faktiskt ledningen från en ovanligt tröttsam och långdragen förhandling med facket det året.
Hasse började oroa sig för att han hade fått magsår, eller något riktigt allvarligt, magcancer kanske?
- Jag kanske måste gå till doktorn?
Sade han en morgon vid frukostbordet. Carina hade svårt att hålla sig för skratt.
- Dumheter! Drick upp kaffet, annars kommer du för sent till jobbet!
Svarade hon.
Carina började experimentera med lite nya, trevliga miljögifter. Hon blandade ut Hasses älsklingsmarmelad med Round Up, ett rätt så potent bekämpningsmedel mot ogräs. Det fungerade lite väl bra. Han kräktes omedelbart över brödrosten vilket orsakade överslag och spänningsfall i proppskåpet. Hela lägenheten försänktes i mörker.
- Jag är sjuk! Jag måste till doktorn!
Hos läkaren konstaterades allvarliga frätskador på magsäcken. Hasse blev omedelbart sjukskriven i tre månader samt ordinerad vila och fick på inga villkors vis utsättas för stress.
Nu var det slut på det roliga. Det var den värsta tiden i Carinas liv. I tre månader satt Hasse i sin fåtölj vid TV:n och gnällde och krävde ständig uppmärksamhet.

- Roligare än så blev det inte!
Säger Carina för sig själv där ute på balkongen. Det är hennes femtioårsdag, hon är inne på sin fjärde cigarett och hon förstår att det aldrig kommer att dyka upp någon man som lyfter upp henne och säger att hon är den sötaste kvinnan i världen.
Det finns ingen som tror att hon kan bli vad hon vill. Hon blev istället en snabbköpskassörska. Hon skäms när hon tänker på sitt bortkastade liv. Hon tittar upp mot stjärnorna och hoppas att hennes far inte ser vad det har blivit av henne. Sedan tittar hon ned mot gården istället. De bor på nionde våningen. De har bott där i tjugofem år. I samma lägenhet. Bara en sådan sak.
När hon fimpar cigaretten så har hon tänkt färdigt. Hon tänker inte överhuvudtaget när hon kliver upp på räcket och låter sig falla ned mot marken och asfalten nio våningar ned.
Hon hoppas bara.
Hon hoppas att någon ska lyfta upp henne mot himmelen innan hon slår i marken.
Du är den sötaste flickan i världen!