Det lilla barnet upplever allt som en helhet – hen upplever allting. Så småningom lär hen sig se detaljer. Hen ser inte allting på samma sätt som tidigare utan hen ser någonting och någonting är ju inte allting. Hen är inne i någonting-upplevandet.

Så småningom vid vuxen ålder väcks inte sällan en längtan att komma tillbaka till allting-upplevandet.  Hen minns att någonting följde genom att negera allting. Då hoppas hen att det går att komma tillbaka till allting-nivån genom att negera någonting. Men inte någonting är ingenting. Det visar sig att processen var irreversibel. Det gick inte att komma tillbaka till allting-upplevandet när väl någonting-upplevandet etablerats. Hen sitter fast mellan ingenting och någonting.

Det är där vi är idag som vuxna.