hur hårt jag än blundar
hur djupt jag än andas
så ser jag den
det
oundvikliga
det
som alltid funnits där
precis, nästan
knappt
så att man kan snudda vid det

och jag andas djupt, hårt, för att det gör så ont

att inse
trots hårt knutna nävar
att sanningen
alltid funnits
där
i det knappt synliga
nästan, precis
påtagliga

och strupen låser sig, kväver, kämpar mot luften

för jag inser nu
jag ser sanningen
även om jag håller andan