Inne i fruktaffären. Där hittar jag en. Den ser frisk och livlig ut. Jag vill inte tänka på den men limebladen drar mig in i ett sådant vemod, som flodvåg - den sköljer bort allt smuts som samlas på mig genom tiden och blottar min sockersöta barndom.

Det räcker inte att säga limeblad luktar gott, doftar syrligt... nej, det räcker verkligen inte... Den har en inre hemlig doft. Här finns mamma och mig, en solig sommardag i vår lilla trädgård...Vi pratar om min skola, om mammas nya recept som innehåller späda limeblad. Och den lilla pallen i hörnet, där lär jag mig skriva mina allra första bokstäver...

Limeblad är mycket mer än ett förflutet. Jag tänker på regnsäsong, på värmen i mammas kök med puttrande gryta... Man skall vara där, stå där för att upplevas liksom...

Doften har fångat alla sinnen. Den koncentrerar hela min barndom i ett enda ögonblick. Jag känner mig törstig. Men med mina torra läppar vet jag redan att den typ av törsten går aldrig att släcka... Limebladen gör ont... Det är en stark påminnelse av ett lyckligt liv i all enkelhet som jag inte längre förtjänar...