det är sanning
att fattigdom äter
människornas själar

där torftiga liv tvinnas
samman i liv och död

sten från istiderna
härskar över skördar

vakar över sjukdom
sörjer sina döda
gläds åt födslar

män och kvinnor, ryggar böjda

hatar sina pålagor
stampar oken i leran
och tar upp dem igen
för att ikläda sig bördan
åter
män och kvinnor samlas
i allvarsamma liktåg

i byar och städer hålls ändå
de lagar som binder ris åt rygg

där glädjen och plågan
utplånar varandra
i nollsummespelet


har dom lagt sina bördor på den lille rabbins axlar
kanske den lättar, kanske vördnaden för honom
tar deras hela liv i besittning så att döden blir allt

i nollsummespelet finns ingen vinnare


men jag minns ännu resorna
där världen blev större inför mina ögon

tankar som också får betraktaren att växa