Cigarettpaketet föll till asfalten
precis som allas blickar hade gjort
under hennes vingliga färd till plastmöblerna.

Men det hindrade dem inte från att tala om henne,
nej det hindrade dem inte
från att diskutera hennes leverne,
avgöra hennes fel fyra meter ifrån,
de ansåg henne inte ens vara värd en viskning.

\"Jag tycker att det är mer osmakligt
att se en kvinna packad...\"
medan kioskägaren tyst svor över
att han inte insåg det innan,
- det är lättare att tvinga sig på dem
med 2.3 promille i blodet.

\"Ja, det är ivarjefall mer groteskt...\"
sade hans fru och avslöjade för dem
som valde att se
att \"nationalencyklopedin\" värmde henne
om nätterna
i brist på ingenting.

De talade om hennes avlidne man, den beryktade,
han som kunde supa som sju män
och sjunga som få
som man aldrig sett nykter
som någon aldrig riktigt s e t t .

De skrattade sina jävla nostalgiskratt
och frågade mig
om jag var gammal nog att minnas honom
och jag mindes honom men det fick de aldrig veta
(det var han som kunde komma förbi
i sommarnatten
och bjuda mig på russinglass.
Satt i hans knä medan han sjöng för mina föräldrar
och vi alla skrattade och log.)

Kvinnan framför mig i kön skruvade på sig
och frågade sig själv högt
om hon skulle hjälpa kvinnan
som balanserade för att nå cigarettpaketet
tydligen svarade hjärtat
för hon gick snabbt dit och tog upp det, ljudlöst,

Nöjd och stolt över sig själv,
alkishjälpande moder Teresa,
hoppade hon in i bilen och rivstartade därifrån
missade precis hur kvinnan hade ställt sig upp
och gått sina vingliga steg fram
för att fråga om skjuts
och även om hon sett
hade hon inte velat
att hennes hamburgare kallnat för en omväg

Hon satt ihopsjunken vid de solkiga kioskmöblerna
när jag vände mig för att gå hem
och varje steg på vägen intalade jag mig själv
att mina pengarna inte skulle räcka
till en taxi åt henne
men det var inte pengarna
som inte räckte

- det var hjärtat.