jag kämpar, kämpar, kämpar med livet
för somliga lämpar det sig icke givet
hundratals nycklar
och en som ska passa rätt i lås
en medfödd gåva som bara skall fås
-vem mig nu hycklar?
hundra extra surrande sinnen,
för att inte tala om det sjätte,
men försvunna äro nyckelminnen
om vilken nyckel som var den rätte
för inte kan jag vagt ens minnas
något om stillhet och sinnesfrid
för hundra år sedan skulle jag inte finnas
andra tider, nu sitter jag här så blid
det var förstås en lögn så fin,
jag tror jag dövar den med ännu lite vin
för att flyga långt, långt bort
där verkligheten faller kort
här tränger väggarna sig längre inpå för var minut
o, livet, vi kan väl göra slut?
du går din väg och jag går min
på golvet ligger en tom flaska gin
kanske är jag som ett skepp i en flaska
instängd döms jag att traska och traska
på en väg så smal
och så finurligt hal
att när jag halkar något enda steg
så far jag huvudstupa längst ner
jag skrek inte nu, jag teg
fastän tårarna blev fler och fler
det är inte det minsta svårt,
när jag faller så faller jag så hårt
jag är van, man vänjer sig
lurar jag i dig och dig och dig
att alla är skapta för livet
det är något som tas alldeles för givet
är jag sjuk och sårad och inte kry,
då går det alltid att ihop mig sy
en låtsaslösning utan dess like
alla är fenomenala i detta rike
där allas gener är perfekta
ni får mig nog ursäkta
att jag inte föddes med fantastiskt sinnelag
att jag är jag är jag är jag
och kommer så förbli ett jävla bra tag
förmodligen in i all oändlighet,
det är det ingen som säkert vet