Så jävla trött på dej och minnet av din satans släkt. Ett jävla pack för sig värre än min någonsin varit.
Ingen moral, inte någon uns samvete. Jag hatar hela skiten, hatar detta som kallas mitt liv.
Ensamheten biter och jag finner inga fler vägar kvar nu. Försökt med allt, krossas dag för dag, våra energier nöter sönder oss, får mig att vilja dö.
Försöker lura mig själv och jag är den största lögnaren av oss alla, ty när jag nu mått som sämst, då jag fallit som plattast, längst ned i helvetets grop är det ingen som vet, lugnet är allt som nu finns kvar utåt. Snart finns inget. Tar mig inte ut ur detta, men lugn bara lugn. Än stannar jag en stund, men inte för min skull, nej enbart för din skull. För att du inte ska känna dig sämre.
Det är sjukt, jag kanske är sjuk? Jag är i alla fall trött, levnadstrött. Jag orkar inte längre spela i en dålig pjäs, med halvfull publik. Jag ska alltså inte ens kunna välja vad jag ska göra med mitt liv?
Men ”älskade” jag orkar inte längre bry mig, jag är ledsen, men jag kan inte leva för din skull, det måste finnas en annan orsak med. Jag tar mina stesolid, ty abstinensen är för stor. Jag orkar inte bry mig mer om någonting, jag är ändå bättre som jord.