-Nu är det väl vår Lisa?
-Jag vet inte, jag kommer inte ihåg förra våren. Jag tror jag förträngde den, och den innan den.

Det har blivit ett mellanting emellan vår och senvinter, emellan mars och april. Och jag har blivit i ett mellanting emellan hjärtan som slår för våldsamt och andrum.

Sakta, som en snigel som kryper över en skogsväg, har kvällarna blivit längre och känslor blivit till okänslor.


Jag skulle ljuga om jag säger att det har gått lätt. För det har det inte.
Olätt och cpsvårt har det varit. Januri-februari-halva mars.

Nätter som slutat i tysta skrik, och i fötter som sparkar emot väggar-stenar-trottoarer. Andra tondöva andetag som inte begripit, mornar som har varit obarmhärtiga.
Acceptera sig själv som förlorad och ”nej kom inte för nära för jag är sönder och akta dig för jag kanske smittar”.

Att ge sitt lilla knytnävsstora hjärta till någon igen, även om förståndet protesterade och minnena ifrån andra hjärtekrossare gjorde sig påminda, var så läskigt enkelt.
Jag slutade tänka, jag kände bara.
Och när man känner så är man sig själv i sin renaste form och jag själv ville känna någonting, ville chansa och ville leka med elden.
Och det blev så fint att man önskar att det inte hade hänt.

Trots att han lovade att han aldrig skulle göra sönder mig, och trots att alla i hela världen verkade tycka att det alltid skulle vara vi. Trots allt det där, så hann det knappt bli nytt år innan han och jag bara blev gårdagar och minnen.




Men jag överlevde.
Jag lever jag lever jag lever jag lever jag lever jag lever.