~

-du andas ju inte, lisa

jag tappade andan den där vårnatten och har inte hittat den än
(du var så vacker, du blev så vacker)

blotta tanken på dig eliminerar
grundläggande överlevnadsinstinkter

sömn vatten mat värme


luft



jag livnär mig endast på din utandningsluft i försök att omvandla den till något vackert



~



ihoplappade trottoarer i staden där jag föddes och upplevde alla mina tonårsår

jag är på återbesök och
du går bredvid helt ovetandes om vilka tragedier som hänt i det där
gathörnet

i parken bakom höghusen eller

i villan på berget


du är från en stad längre norrut än vad jag någonsin har varit
och du har ingen aning


jag försöker återberätta
om de vilda festerna, det kaosartade mörkret,
den sövande alkoholen, det pigga knarket


men vi passerar min psykologs lägenhet
och hans ord passerar över min näthinna men jag säger ingenting

"du tror att du är säkrare bara för du hela tiden söker upp de mest destruktiva sakerna, som att du vill gå händelserna i förväg och ha försprång ner i helvetet"



och jag säger inte heller när vi
korsar vägen som jag låg på när den där pojken hade
misshandlat både min hud och min själ

blåmärkena värkte och själen blödde
han spottade i mitt hår och jag viskade att jag älskade honom



jag nämner inte heller att människorna vi möter
som ser mig i ögonen och frågar om mitt nya liv

att det var dom som vände bort blicken när jag självdog
skrek
blev fullast
havererade
pundade

dom som inte märkte att jag inte var i skolan på två månader, men som märker att jag ser lycklig ut nu

(lycklig jämfört med vad, ni såg ju inte)



~



mitt tåg
min enkelbiljett
gick från hemstaden i vintras och jag behöver inte berätta
för
det vore som att spela upp en film
som ingen av oss vill se




och vi är bara på återbesök i ett ihoplappat liv jag lämnat




~



jag ligger stilla på din bröstkorg och försöker
mentalt läka ärren i ditt hjärta
som någon annan orsakade


du viskar "var har du varit hela mitt liv?"
och jag svarar
"jag kom hit så fort jag kunde, jag lovar"


~