Varför är jag inte här? Det finns, fanns, ett då och ett nu, vatten har den egenskapen, i sin kropp vilar det - minnet av minst tusen. Du talar om något annat, förflyttar din skepnad än hit än dit. Det var ju där vi möttes! Min kropp som sakta gled undan, drev runt i årmiljoner, kontinentalsockel och djuphav. Nu gräver jag tunnlar genom ditt självmord igen, täcker det ömt med min hand, placerar blommor ovanpå. Kanske är det synen jag vill fånga? Om ändå ögonen ville sluta flockas. Om du var utarmad, mör kring dina vrister och fattig. Varför såg du då mej? Jag är full av stenar. Missbruk (aldrig med rytm), gråt på okända flygplatser alltid utgrävda återvändsgränder, arkeologisk distans.
Kanske inte.