Jag tar ett kliv in i midvinterns melankoliska värld av vithet.
Snön omfamnar mig likt en filt virat runt ett barn,
när jag tar steg för steg mot verkligheten.
De klangfyllda tonerna är som godis för öronen.
Inte är det bara den ljuvliga blandningen av tonerna som flyter samman i mina öron,
där ligger någonting djupare begravet. Någonting som bara dök upp då låt efter låt spelades upp.
Det var allt som fanns kvar av oss nu.
Även fast tusentals mil delade oss samman, syntes nu parkbänken från dagen vi lärde känna varandra.
Det var som en hel bok av minnen nu öppnats.
En bok där jag ville se ett lyckligt slut.
Ack, denna otålighet löser ut en lavin inombords.
Jag begravs i snön som en gång omfamnat mig.
Hur slutar boken?
Har du slagit igen den?
Om du ens kommer ihåg något av den?
Så många frågor, inga svar.
Kanske är jag bara på flykt från verkligheten igen.