Ni kanske tycker jag är ute och cyklar men det är såna jag tänkte säga några ord om nu, våra tvåhjulade vänner på vägar och stigar. Cyklar och människor hör ihop. Hade inte Gud skapat cykeln hade vi varit tvungna att uppfinna den… eller? Cykeln, människans bästa vän!

Det finns människor som inte har några alternativ men i regel har de ett alternativ, precis som en cykel utan växlar faktiskt har åtminstone en växel, ett läge. Så är det också ofta med flerväxlade cyklar. Alltså att det efter några år bara är en växel som egentligen fungerar, den mittersta får vi hoppas, så att det blir varken för tung- eller för lättrampat. Av det här resonemanget kan vi kanske komma fram till att också människor med flera alternativ ofta i praktiken bara har ett val, ett läge – det som fungerar och är praktiskt genomförbart. Gilla läget eller dra! Med eller utan cykel!

Livet är alltså som en cykel med bara en fungerande växel. Men vi kan cykla vart vi vill. Vi kan ta oss mellan punkt A och punkt B, och om vi anstränger fantasin en smula också till punkt C. I uppförs- och nedförsbackar är livets cykel likadan. Fast nog känns livets uppförsbackar annorlunda än nedförsbackarna. Uppför är det tungt och besvärligt men man når toppen och utsikten och får en bra överblick. Nedför går det ofta lite väl lätt och snabbt – och så hamnar man till slut på botten av en grop där man inte ser ett dugg. Är det så natt och dimma också och lyset på cykeln inte fungerar… Ja, ni vet hur det kan vara! Då kan man vara glad över apostlahästarna, fossingarna, de är långsammare men säkrare och pålitligare än cykeln fast utan frihjulets lockande frestelse. Till fots är man inte så mycket ute och cyklar i varje fall…

Men så finns det de som är oberoende av livets uppförs- och nedförsbackar, de som far omkring i bil. De som ännu har råd. Fast när en 75:a bensin kostar lika mycket som en 75:a vodka väljer nog de flesta vodkan… Inte så många skulle köra omkring fulla då, får man hoppas. De här bilmänniskorna har i regel flera växlar som fungerar och drar ofta växlar på de stackars cyklisterna. Men bilmänniskan ser sällan några andra alternativ att ta sig fram än via sitt motorfordon. Så människan med bil är också utan alternativ, hon når bara fortare sin alternativlöshet eller försöker köra ifrån den med gasen i botten. Fler dör av gas som de trampar på än som de andas in, enligt statistiken. Enligt Vägverket finns det också siffror på att det faktiskt finns lika många uppförs- som nedförsbackar i vårt vackra, vägrika land. Det här överraskande resultatet visade sig sedan man gjort noggranna mätningar under mellan 1990 och 2010 för att se om våra vägar var EU-anpassade. Det råder alltså balans i Sveriges vägnät! Tacka kommunikationsministern för det!

Bara i vår tanke, i vår vildaste fantasi, finns den absoluta friheten, för där finns möjligheten att skaffa änglavingar eller flyga med Pegasus, den bevingade hästen. Att tänka är det billigaste sättet att resa. Frihetens pris betalas av tanken och känslan, genom att vi kan se alternativ vi inte utnyttjat än, och genom att kunna planera, önska och drömma. Drömmarna ger tanken vingar. Det är bara att drömma och flyga! Inte ens himlen begränsar oss då!

Med tanke och känsla i balans, om det nu är möjligt att nå dit i ett lyckligt ögonblick, då ser vi längre än till vår alternativlöshet, då ser vi längre än till vår gamla rostiga militärcykel. Vi kan få en bild av möjliga framtider, kanske se möjliga vägar, särskilt sedan vi tagit oss upp på backens krön och ser ut över verklighetens omväxlande landskap. Vi ser förbi de närmaste uppförs- och nedförsbackarna, ser att vägen fortsätter på andra sidan krönet, kröken, horisonten, ser att vi kan ta oss vidare från punkt A till punkt B och C och resten av alfabetet…

Revolutionen når vi bara via cykel men riktigt verklig blir den först när vi sett den på TV-nyheterna, filmad med skakig handkamera.